Utmobbad från Amnesty
Nu tar Ann-Marie nya tag
som ledarutvecklare

Hon mobbades ut från en känd ideell organisation för mänskliga rättigheter, Amnesty International. I alla fall var det så hon kände det. Hon minns både tårar och sömnlösa nätter.
I dag har Ann-Marie Orler, polischef och Jusekmedlem, rest sig efter kränkningen och fått ett nytt jobb som ledarutvecklare på Dufwa Ledarskap AB.

Kontoret ligger i ett fashionabelt gammalt hus på Grev Turegatan i centrala Stockholm mittemot dörrarna till Sturegallerian, så där går vi in och letar efter ett lunchställe.
Ann-Marie ser inte ut som någon polischef, åtminstone inte om man föreställer sig en sådan på gängse sätt som ett resligt maskulinum.
Ann-Marie är ganska kort, bär en kort kjol, har en nyfiken blick, är lätt att få kontakt med och utstrålar definitivt maskulinitetens motpol.
Redan efter några meters promenad i krogarnas och citykommersens innegångar, berättar Ann-Marie att hon inte riktigt är i form. Amnesty-historien har hon nu fått distans till. Men helgen har varit jobbig. Hon har varit i Motala och begravt sin far och tagit reda på hans kvarlåtenskap. Moderlös blev hon redan när hon var 19.
– Konstigt att vara helt föräldralös vid 37 års ålder, konstaterar Ann-Marie när vi öppnar dörrarna till anrika Sturehof.

Chock i strålkastarljus
Det blir ett avskilt bord och fiskgrytan som bär ställets eget namn. Ett gäng kostymprydda äldre herrar vid ett bord intill talar engelska med olika brytningar och beställer alla dyra svenska specialiteter de kan finna i menyn.
– Det kanske är de avgående iok-ledamöterna, säger Ann–Marie pillemariskt med hänvisning till de dagsaktuella tidningsrubrikerna.
För drygt ett halvår sedan var hon själv i rubrikernas hetluft. Även om hon en gång hade skådespelardrömmar, så menar hon att det kom som en chock att plötsligt, som generalsekreterare för Amnesty, stå i det offentliga strålkastarljuset.
– Men jag hängdes egentligen aldrig ut på något negativt sätt av pressen, det var snarare så att jag fick många sympatier.
Det som uppmärksammades var det interna bråket inom människorättsorganisationen, vars ordförande – den kände juristen och journalisten Jesús Alcalá – öppet förklarade att han saknade förtroende för generalsekreterare Orler.
Enligt henne själv fanns bakgrunden till tumultet både i gamla, groende interna konflikter och i det faktum att ordföranden samt en liten skara anställda på kansliet starkt ogillade att en polischef blivit generalsekreterare.
Bråket ledde till att Ann-Marie lämnade jobbet efter sex månaders anställning.
Själva anställningsförfarandet hade gått till på ett högst normalt sätt och Ann-Marie, som dittills gått spikrak i karriären, kunde förstås inte se det nya jobbet som en djup fallgrop.
Liksom andra växande ideella organisationer ville Amnesty ha ett chefsproffs som ledare och vände sig därför till ett rekryteringsföretag, som sållade fram Ann-Marie bland 72 sökande. Hon anställdes från den 1 januari förra året av styrelsen.
– Men på kansliet fanns det en handfull informella ledare som dömt mig redan på förhand. Att vara chef är att ha makt och makt är fult, enligt deras tankesätt. Min bakgrund som polischef vändes också emot mig.
Ann–Marie tycks varken ha några inre eller yttre drag gemensamma med 1940-talets polischefer i Tyskland, eller med de som innehar yrket i nutidens diktaturer. Hos Rikspolisstyrelsens polisbyrå jobbade hon bland annat med ett eu-projekt om rasism och främlingsfientlighet. Hon utbildade också andra poliser i ämnet och tog fram en kunskapshandbok tillsammans med en kollega.
Ändå fick hon höra av vissa Amnsety-anställda att hon inte skulle vara trovärdig vid samtal med de flyktingar och politiska fångar som organisationen kämpar för.
– Det är så dumt. Amnesty borde i stället ha utnyttjat min speciella kompetens. Via mina kontakter kunde jag till exempel öppnat dörrar via Interpol. En demokratisk polisorganisation är ju en förutsättning för mänskliga rättigheter.
Amnestys Londonkontor gillade hennes kompetens och i Holland fanns tidigare en ordförande med polisbakgrund. Men i Sverige gick det alltså inte.
– Det var det värsta jag varit med om. Jag höll på att bli helt knäckt. Jag fick se många exempel på grymt mänskligt beteende av människor som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter. De visade det genom utstuderad elakhet, utfrysning, kroppsspråk och total brist på vanligt hyfs. Jag utmålades som okunnig och tvingades hela tiden försvara mig.
Ann-Marie berättar att hon på alla sätt försökte bli accepterad. Hon använde sig av de goda chefsegenskaper som hon anser sig ha, som mänsklighet, respekt för individen, lyhördhet, tålamod, delaktighet och tydlighet.

Hålla i trådarna
– Kanske kan man kalla det ett sorts kvinnligt ledarskap i motsats till det manligt auktoritära, även om många män i dag också har släppt den gamla traditionella ledarstilen.
– Jag gillar verkligen att vara chef. Inte för att jag är maktfullkomlig, utan för att jag tycker om att hålla i trådarna och samtidigt se människor växa. Behövs det kan jag också vara bestämd.
Hos Amnesty slog hon dock huvudet i väggen. När Jesús Alcalá dessutom körde över hennes beslut ett par gånger, ”han tog ifrån mig mina arbetsuppgifter”, och gick ut i pressen med sitt misstroende, så insåg Ann-Marie att loppet var kört.
– Det var tillräckligt många starka inom organisationen emot mig. Priset för att stanna kvar och kämpa var alltför högt.
Vid den tidpunkten, under fjolårets försommargrönska, tyckte Ann-Marie dessutom att hon redan fått betala dyrt på det personliga planet. Nu såg hon att hennes båda barn, tio och tolv år, hemma i Brommalägenheten började må dåligt av att se mamma må dåligt.

Sömnlösa nätter
– Det var många sömnlösa nätter och tårar. Allt kändes fullkomligt meningslöst. De som engagerade sig emot mig, tror uppenbarligen att jag är någon sorts stålkvinna. Men även om jag ofta känner mig stark, så tål jag inte vad som helst.
Återstod för Ann-Marie att dra sig tillbaka och slicka såren. Jusek hjälpte henne att förhandla med arbetsgivaren. Hon fick en årslön.
– Det var skönt att få ett snabbt avslut på historien.
Hennes tidigare karriär hade gått via juristprogrammet i Uppsala, en tjänst som varumärkesjurist på patent- och registreringsverket, den treåriga polischefsutbildningen och därefter tio år inom polisen, bland annat som polisintendent, sektionschef och byråchef för polisbyrån inom Rikspolisstyrelsen.
Inga hinder eller stopp på vägen förrän nu.
– Jag behövde ett avbrott, samla mig inför en nystart på livet. Jag började med att åka till Grekland med mina barn. Sedan var vi i flera månader hos min pappa hemma i Motala, vilket jag är extra tacksam för nu när han är borta.
Ann-Marie jobbade också med fysiken under sina fyra lediga månader för att förbättra även sitt psykiska välmående.
– Jag gick ner 14 kilo med hjälp av Viktväktarna och började träna på Friskis och Svettis.
Ridturer en gång i veckan och rollen som andra sopran i Stockholms barockkör får henne också att må bra.
Hon tycker att hon fått mycket stöd från sin breda vänkrets, där tidigare arbetskamraten, Gotlands länspolismästare Carin Götblad, har en av de viktigaste rollerna.
– Vi kan prata om allt. När man hamnar i kris visar det sig vilka som är ens verkliga vänner.

Vill vara chef
Skönt kändes det också att komma tillbaka till yrkeslivet.
– Det var inte så att anbuden haglade. Men jag fick bland annat ett erbjudande om att bli biträdande länspolismästare i en mellansvensk stad och så blev jag ”headhuntad” som konsult till Dufwa Ledarskap AB.
Hon valde alltså det senare.
– Jag ville pröva på något nytt. Samma skäl som när jag lämnade polisen för Amnesty.
Företaget jobbar med chefsrekrytering och ledarutveckling och har kunder inom såväl privat som offentlig sektor.
Ann-Marie anser sig ännu inte ha blivit riktigt varm i kläderna som ledarskapskonsult.
– Jag håller på och lär mig. Men jag gillar affärsidén och tycker att jobbet är mycket personligt utvecklande.
Hon ser det hela som en spännande fas i karriären.
– Jag är ju inte så gammal än. Och jag gillar faktiskt att vara chef själv, inte bara att utbilda sådana.
Men hon vill inte chefa var som helst.
– Samhällsengagemang, frågor med tyngd, något idéburet...
När rollen blir ledig är aktören redo.

FOTNOT: Amnesty International söker för närvarande ny generalsekreterare. Ansökningstiden gick nyligen ut.