– Hungerkatastrofer och konflikter som sker är direkta bevis på att FN-insatser inte kommit i tid, säger 27-åriga Anna Ek, som fick en flygande start på sitt nya jobb som ordförande för Svenska freds.

Vad gjorde du i Jordanien?
– Jag var där som observatör under det så kallade statspartmötet för Ottawa-konventionen om förbud mot spridning av landminor. Ungefär 80 procent av världens länder, däribland Sverige, har skrivit under konventionen som skapades i Ottawa, Kanada. USA, Israel och Finland är exempel på länder som inte skrivit under. Svenska freds har länge drivit frågan och att jag skulle åka till Jordanien var bestämt långt innan jag valdes till ordförande för föreningen.

Vad observerade du?
– Att alla deltagande länder lämnade rapporter om minröjning och förstörelse av minor. Men för en del går det sakta. De flesta verkade dock tro att de ska hinna med arbetet inom de tidsramar som satts upp.

Och nu åker du till Bryssel?
– Ja, jag ska träffa representanter för andra icke statliga organisationer och EU-folk. Det blir två dagar som ska handla om vapenhandel.

Du har knappt hunnit vara på kontoret?
– Det ser jag fram emot. Lära känna medarbetarna, bygga upp god arbetsstämning och ha kul.

Har du jagats mycket av media sedan du tillträdde?
– Mer än jag är van vid förstås. Tills nyligen var jag en ganska okänd skånska, ordförande i Svenska Freds lokalförening i Lund/Malmö. Men jag vill gärna var en sådan som media ringer till, en sorts spetskompetens på området. Det är viktigt att synas och föra ut våra frågor. Ännu är jag ju lite ovan men jag är helt säker på att det kommer att gå bra. Det gäller bara att se till att ha en privat sfär också.

Varför tror du att du valdes till ordförande för Svenska freds?
– Jag har funderat på det. Någon utpräglad ledartyp är jag inte. Å andra sidan brukar jag trivas bra i ledande roller när jag väl fått dem. Jag tror också att jag uppfattas som en lugn och stabil person. Sedan är jag bra på att skriva, hålla föredrag, formulera tydliga budskap och har god analytisk förmåga.

Under din ledning ska ett nytt idéprogram för föreningen utformas till kongressen nästa år. Har du hunnit sätta dig in i vad som behöver förnyas?
– Framför allt handlar det om fokus på mänsklig säkerhet, främst genom större möjligheter för FN. Tidigare pratade vi mycket om den statliga suveräniteten, staten som garant för mänsklig säkerhet. Men det är inte alltid en stat kan eller vill garantera människor säkerhet.

Bör FN få mer resurser menar du?
– Ja, alla resurser som behövs för att kunna intervenera i oroshärdar och hålla på med civilt arbete, som handlar om till exempel demokratiska val, mat, skolor. FN-styrkorna ska i princip inte vara någon stridande part. Men det kan finnas tillfällen då FN behöver ta till militärt våld för att skydda civila.

Var behövs FNs insatser mest i dag?
– Svårt att peka ut. Men förstås i Sudan, Tchad, Irak, översvämningsdrabbade områden … Det behövs insatser inte bara i konflikter, utan även vid naturkatastrofer, hungersnöd med mera.

Gör inte FN tillräckligt?
– Hungerkatastrofer och konflikter som sker är direkta bevis på att FN-insatser inte kommit i tid.

Varifrån kommer ditt engagemang?
– Jag vet inte riktigt. Vet bara att jag alltid upprörts över orättvisor och känt att det går att göra något åt dem.

Varför just Svenska freds?
– Jag lockades med på ett möte genom en studiekamrat när jag pluggade i Lund och kände direkt både för frågorna och för människorna som jobbade med dem.