I dagsläget har många med mig passerat 450 dagar i Jobb- och utvecklingsgarantin och blivit inslussade i fas tre. Den långtidsarbetslöse som är i fas tre drar den ultimata nitlotten och blir betraktad som kriminell och åläggs att utföra samhällsnyttig tjänst. Denna samhällstjänst förläggs till en arbetsplats med bibehållet aktivitetsstöd. Ledande politiker förespråkar att det skall löna sig att arbeta. GÖR DET? Ja, det lönar sig att arbeta för arbetstagaren men inte för den långtidsarbetslöse som är hänvisad till samhällstjänst. Den långtidsarbetslöse “tvingas” att skriva på ett slavkontrakt och acceptera “löner” som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner. Den långtidsarbetslöse är rättslös, eftersom gällande arbetslagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter (arbetstagare och arbetsgivare). Den arbetslöse kan inte kräva att få en lägstalön och semester med semesterlön. Den ultimata förnedringen är när slavkontraktet godkänns och skrivs under av den arbetslöses fackförbund.
Som fas trea är det inte längre första prioritet att söka riktiga arbeten, eftersom nämnda åtgärd är en heltidssysselsättning. Värdet av en färsk referens samt eventuella meriter från en samhällstjänst kan ifrågasättas. Det kan också ifrågasättas om långtidsarbetslösa någonsin kommer att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna inte är sena med att utnyttja systemet av välutbildad arbetskraft som finns gratis att tillgå.
Arbetsgivaren är den som drar vinstlotten och kan utnyttja en eller flera långtidsarbetslösa. Arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom BETALT (225 kr dagen) för att ta emot en fas trea. Arbetsförmedlingen förklarar ersättningen med att arbetsgivaren belastas med omkostnader. Hur kan omkostnader ens motiveras, när arbetskraften är gratis? Istället skulle dessa 5 000 kr i månaden oavkortat gå till den långtidsarbetslöse som utför ett arbete. Har politikerna över huvud taget tänkt över vad detta sänder för signaler? Som arbetslös kan man uppleva att man är en belastning och inte en tillgång på arbetsmarknaden och belöningssystemet, som riktas till arbetsgivaren, förbättrar inte den arbetslöses självförtroende.
Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken sänder ut felaktiga signaler och ansvaret till en attitydförändring måste ligga hos politikerna. Den arbetslöse straffas och får bära skulden för arbetslösheten, medan arbetsgivaren visar en ovilja till att anställa långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösheten beror till stor del på medvetna och omedvetna fördomar och förutfattade meningar hos arbetsgivarna mot denna grupp. Långtidsarbetslösa som grupp har blivit stigmatiserade av arbetsgivarna. Politikerna förstärker detta stigma och syndabocksförfarande, vilket grundar sig på rädslor och en stor okunskap.
Enligt Arbetsförmedlingen är fas tre “frivillig” men väljer man att inte delta i fas tre och därtill tillhörande samhällstjänst, blir man utan ekonomisk ersättning. Vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som i många fall också har försörjningsplikt som förälder. Den långtidsarbetslöse är en viktig siffra i arbetslöshetsstatistiken och däri ligger individens värde. Den långtidsarbetslöse är också en människa av kött och blod, som lever i ett rättslöst samhälle och som tycks sakna människovärde.
Finns det någon advokat som vill företräda gruppen arbetslösa, som systematiskt blir utsatt för kränkande särbehandling?