1. SKAKAREN. Att darra av nervositet blir särskilt jobbigt om du håller ett prasslande manus i handen.

Lösning: Darrningar syns sällan för åhörare, hur påtagliga de än är för talaren. Ha det i åtanke för att undvika att nervositeten eskalerar. Sträck på rygg och nacke – en talare med stark, stolt hållning uppfattas sällan som nervös, och skakningar passerar obemärkta.

2. VANKAREN och FIPPLAREN. Att gå av och an, fippla med saker, eller maniskt dra håret bak-om örat tar fokus från det du säger.

Lösning: Ibland är det lättare att integrera ticsen i kroppsspråket än att bekämpa dem. För-stärk anförandet med gester – då hamnar de ofrivilliga ticsen i skymundan – för både dig och publiken.

3. HARKLAREN. Den som pepprar sitt framförande med ljud som ”ööh” och ”hrmm” och ”lik-som” försöker ofta vinna tid för att återfå fattningen.

Lösning: Ofta är småljuden bara tics som måste bekämpas. Öva med en vän som markerar när du ger ifrån dig ljudet, och nöt på så vis bort ovanan. Ibland kommer sig ljuden av en rädsla för att uppfattas som trög, men publiken brukar uppskatta ett lågt taltempo med många pauser. Prata långsamt och våga stanna upp och samla dig.

4. ORDBAJSAREN. Du tappar bort dig och skenar iväg i sidospår som inte har med huvudtråden att göra.

Lösning: Ett tydligt manus är A och O. Att läsa innantill rekommenderas inte, men om du kommer av dig kan det vara skönt att ha en text att förlita sig på. Skriv ner exakt vad du vill säga, men förstora nyckelord så att du enkelt hittar rätt igen. Tappar du tråden helt så finns texten där som stöd.

5. RÖSTDARRAREN. Du blir hes, röstsvag och darrig eller pratar högt och gällt.
Lösning: Värm upp. Gäspa för att mjuka upp stämbanden, eller nynna på en sång/ramsa. Många glömmer andningen när de blir nervösa. Får du inte tillräckligt med luft blir du lätt hes, gäll och röstsvag, så använd magstöd och djupandas med buken. Bit dig lätt i tungspetsen för att framkalla saliv om du blir torr i munnen.