Först kom skilsmässan. Sedan leukemin. Björn Klingmalm mötte två livskriser samtidigt och hans värld rasade. Men på jobbet fanns några som följde honom genom infernot.
Björn Klingmalm var 37 år, välutbildad, energisk, kände de flesta och skrattade mycket. Bodde i en villa i Västerås tillsammans med fru och barn. Jobbet som informationschef för kommunen var givande. Livet var gott. Men så hände det som drabbar ungefär hälften av alla gifta par i Sverige: Björn och hans fru separerade. Några veckor efter det svåra uppbrottet gick Björn Klingmalm till vårdcentralen med tilltagande magsmärtor. Han hade fått tid på morgonen, innan jobbet, en fredag i september. Läkaren sa att det nog inte var någon fara, men tog ändå några prover.
Lugnad gick Björn till jobbet. Bytte några ord i stadshusets foajé med Harriet Pettersson, kollegan som han kom så bra överens med. Hon kände till att han låg i skilsmässa och att han var mycket sorgsen. Det gjorde även hans chef, Björn Eklundh, utvecklingsdirektör i kommunen. Men Björn Klingmalm jobbade på, det gick ganska bra att fokusera när han väl var på jobbet. Så när fredagen gick mot tidig eftermiddag hade han tänkt ta välförtjänt helg. Då ringde läkaren från vårdcentralen och bad honom åka raka vägen till sjukhuset. Proverna såg inte bra ut, men det fanns inte tillfälle för några frågor. Först på sjukhuset fick han veta.
Så börjar Björn Klingmalms förskräckliga resa genom en svår leukemi.
– Ena dagen levde jag i tron att jag var frisk, nästa dag fick jag besked om min egen nära förestående död.
Och allt detta mitt i en skilsmässa.
Naturligtvis gick det ut över jobbet. Han kom ju inte tillbaka på måndagen. Istället blev det behandling direkt. Cancern var långt gången, det fanns inga dagar att ge på. Han ringde sin chef, Björn Eklundh, och berättade. Chockerad och storgråtande.
– Jag upplevde att Björn tog emot det på ett bra sätt. Han ställde inga krav kopplat till jobbet, men var heller inte rädd för att fråga om sjukdomen.
När Björn Klingmalm kom tillbaka till jobbet efter den första behandlingsperioden, medan läget fortfarande var mycket kritiskt, visste alla i hela stadshuset. Han ville ha det så, men upplevde ändå att det blev tyst omkring honom. Folk skruvade på sig. Gick undan. Undvek att fråga hur det var med honom.
– Jag kände mig allt mer ensam och visste inte riktigt vad jag skulle göra vid mitt skrivbord när ingen kom in och frågade hur det var.
Men det fanns en, Harriet Pettersson. Hon skyggade inte undan. De grät och skrattade tillsammans. Hon kom att betyda mycket för Björn.
– Hon ställde de där frågorna som ingen annan vågade, om jag hade dödsångest till exempel. Och hon hade tid att stanna och lyssna.
Chefen lät honom göra så mycket han orkade. Men han kunde ju inte arbeta som förut och efter ett tag togs en konsult in som vikarie för att fylla upp.
– Jag kände inget hot, vilket man kan tro. Jag var trygg i att jag skulle ha kvar min tjänst om jag överlevde. Och just då, när allt var som svårast, var jobbet inte högst på min agenda.
Men så här i backspegeln, när det har hunnit gå 18 år sedan cancerbeskedet och han har känt sig frisk i många år, inser han att sjukdomen har påverkat karriären.
– Det är klart att den stannade upp.
Ändå är han tacksam mot sin dåvarande arbetsgivare. Han fick behålla sin värdighet vid skrivbordet, i kontakterna. Chefen fortsatte att se hans kompetens, trots att han var sjuk. Ingen försökte degradera honom.
– Det är bra att vara offentligt anställd när man går igenom något sådant här, allt stod och föll inte med mig. En stor arbetsgivare har större möjlighet att se mellan fingrarna när enskilda medarbetare befinner sig i livskris.