Harriet Pettersson. Nu: informatör för Västerås stad. Då: personalchef för park- och idrottsförvaltningen.
”Björn och jag jobbade inte på samma förvaltning. Men vi satt fysiskt nära och träffades ofta i lunchrum och trapphus. Vi hade väldigt bra kontakt och skrattade och pratades vid så fort vi sprang på varandra. Jag visste att han höll på att skiljas från sin Marie. När han berättade om sin leukemi förstod jag att det var allvarligt och jag blev fruktansvärt ledsen. Varför skulle just han drabbas av det, också. Han var bara 37 år, han hade småbarn. Bara några månader efter Björns diagnos drabbades jag själv av bröstcancer. Även om det inte var alls lika allvarligt som hans sjukdom, så fick vi en särskild kontakt. Jag kunde förstå honom. Och vi gjorde en överenskommelse jag och Björn. Vi kramade om varandra och sa: ’Vi kommer att överleva det här. För vem ska skratta och busa i det här huset om inte vi finns?’.”