Mannen i beige trenchcoat låtsas läsa dagens tidning. Ingen ser kikhålet som han klippt genom sidorna. På Säpo får man räkna med en del fördomar om sitt yrke vet Erik Larsson.
Om någon frågar Erik Larsson vad han jobbar med svarar han ofta lite luddigt. Beroende på sammanhanget har han tre alternativ.
– Antingen svarar jag att jag jobbar på Säpo eller på Rikspolisstyrelsen eller så gör jag mig så ointressant som möjligt och säger att jag är kontorist på en myndighet. Säger jag Säpo så måste jag svara på en ny fråga, som leder till ännu en fråga och så vidare. Men ordet kontorist dödar verkligen vidare frågor, säger Erik.
Men det är inte så att han inte får berätta var han jobbar.
– Det är inte samma kultur som på 80-talet. Idag rekryterar Säpo genom att annonsera, även om annonserna kanske inte säger så mycket om vad tjänsten innebär.
Att prata om arbetsuppgifterna kommer däremot inte på fråga, vilket kan vara ett problem om han vill byta jobb i framtiden. När andra arbetssökande försöker framhäva sina ansvarsområden och sin specialistkompetens kan Erik Larsson inte vara lika konkret. Inte heller kan han obehindrat knyta kontakter inom det privata näringslivet.
– Dessutom har massmedierna inte precis gullat med Säpo, säger Erik Larsson som menar att anställningen inom säkerhetstjänsten till och med kan ligga honom i fatet.
Många blir kvar inom den säkerhetspolitiska sektorn, alltså utrikesförvaltningen, försvaret och polisen. Kanske beror det på den särskilda miljö som uppstår när man inte kan diskutera jobbet med andra än kollegorna. Någon input utifrån är inte att hoppas på.
Hemlighetsmakeriet, som Erik Larsson kallar det, och det faktum att många stannar kvar länge på samma arbetsplats bidrar till att stämningen på jobbet blir mera familjär. Han menar att det också är viktigt ur säkerhetsperspektiv att personalomsättningen inte drar iväg.
Men hemlighetsmakeriet har en baksida. Kravet på hög säkerhetsmedvetenhet kan missbrukas internt som ett konkurrensmedel kollegor emellan.
– Risken finns att man ”sitter på information” och hänvisar till säkerheten för att slippa dela med sig. Men drar man säkerhetskravet för långt är det en fråga om missbruk för att gynna den egna karriären. Ju mer information du sitter på desto viktigare blir du för chefen, konstaterar Erik Larsson krasst.
Mångas föreställning av hur det är att jobba på Säpo stämmer inte särskilt väl med verkligheten. Att en Säpoanställd aldrig tar med sig jobbet hem är bara en myt. Även om hemliga papper inte åker ned i portföljen sitter själva problemet kvar i huvudet.
– Det kan också betyda att jag får sitta kvar på jobbet sent på kvällarna. Men jag sitter ju inte och bläddrar i hemligstämplade dokument hela dagarna, säger Erik Larsson med ett skratt.
Trots allt tycker Erik Larsson att folks nyfikenhet kan vara smickrande. Men det är en balansgång.
– Alla är väl lite fåfänga och mitt jobb är spännande i andras ögon. Jag kan uppskatta uppmärksamheten, men bara om jag själv styr samtalet. Jag försöker vara tillmötesgående, men känner jag att jag av artighet måste svara på alla följdfrågor blir jag obekväm. Därför undviker jag helst att prata jobb över huvud taget.
Han tycker att folk i allmänhet ofta är nyfikna på ett ohyfsat sätt och ställer alldeles för många frågor utan någon känsla för när det är dags att sluta, trots att han försöker styra över samtalet på något annat. Han beskriver sig själv som en medvetet lågmäld person, något som av andra kan uppfattas som blygsamhet.
– Idag ska man hävda sig och sticka ut, inte vara lågmäld. Många tror därför att de gör mig, den tillbakadragne kontoristen, en tjänst genom sin förhörsliknande utfrågning.
Erik Larsson höjer rösten när han talar om bristen på hyfs och en ohämmad sensationslystnad kamouflerad till nyfikenhet.
– Folk fläker ut sina liv på nätet, bloggar om sina barn och sitt samliv. Dessutom råder en slags kultur om att man ska handla med förtroenden. Berättar jag om mitt privatliv för dig förväntar jag mig att du gör detsamma för mig.
Att bli handläggare på Säpo var inte Erik Larssons barndomsdröm. Som liten ville han bli pilot, eftersom andra tyckte att det var ett häftigt jobb. Nu tycker folk likadant om hans arbete med säkerhetspolitik. På gott och ont.
Fotnot: Erik Larsson heter egentligen något annat.