Han är ung, framgångsrik och driven. Men ekonomiprofessorn Micael Dahlén visar sig också vara en ödmjuk man, som efter bara några minuter pratar om det krävande personlighetsdrag han successivt lär sig att leva med.

Micael Dahlén pratar sakta med mjuk, låg röst. Tycks fundera på innebörden av varje fråga innan han besvarar den, och ser Jusektidningens reporter rakt i ögonen när han sedan gör det. Han är inne i en period där han sover tre timmar per natt, beskriver det som andra eller tredje andningen för en idrottare. Sover man lite för lite känner man hela tiden tröttheten. Sover man ”mycket för lite” kommer man in i en ny dimension. Som att springa ett maratonlopp ungefär; den tredje milen är rent plågsam, den fjärde flyger man fram.

Klockan är halv ett mitt på dagen och vi sitter i ett rum som är obeskrivligt stökigt. Böcker, pärmar och pappershögar väller fram över såväl skrivbord som golv, och med tre stolar på den lilla ytan är det nästintill omöjligt att ens sätta ner fötterna. Micael Dahlén har just kommit tillbaka till Handelshögskolans lokaler från ett seminarium som dragit ut på tiden, och får nu äta sin medhavda lunch vid skrivbordet. Han tuggar sakta, gör sig ingen brådska fastän hungern vid det här laget torde göra sig påmind i hans vältränade men späda kropp. Ost- och skinksmörgåsar och grön paprika i stora bitar ur en genomskinlig plastlåda.

Micael Dahlén blev professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm för fyra år sedan och är prisbelönad för sin forskning om marknadsföring och konsumentbeteende. Han har gjort sig ett namn som föreläsare internationellt och har skrivit flera böcker, däribland Nextopia om dagens förväntningssamhälle som fick stor uppmärksamhet när den kom 2008.

I jobbet på Handelshögskolan reser han mycket, ansvarar för en av högskolans masterutbildningar och handleder doktorander. Perioderna av få timmars sömn ger honom möjlighet att vara produktiv och har sannolikt bidragit till hans framgång. En vanlig dag mellan 9 och 17 finns det helt enkelt betydligt mindre tid att göra saker på än mellan 17 och 9 dagen efter, förklarar han. För att färre stör på natten.

– Att sova väldigt lite är ett lagligt, billigt sätt att droga sig på. Jag har alltid haft sovrummet fyllt med post it-lappar. Precis när jag ska somna kommer jag på något och måste springa upp, det är jättejobbigt. Men av hundra post it-lappar kanske det kommer ut en bra idé. 

I sitt sommarprogram i Sveriges radio för ett och ett halvt år sedan nämner Micael Dahlén i förbifarten en mörk sida som är en del av honom, och som han vägrar dölja genom att klippa av sig håret eller klä sig mer propert. Men när han träffar Jusektidningen, efter en höst fylld av massmedial uppmärksamhet med anledning av hans senaste bok Monster, beskriver han ”det mörka” utan knussel. Det handlar om ett personlighetsdrag han haft sedan han var liten, som blivit tydligare med åren och som både tär och när honom.

– Jag har börjat förstå att jag har ett maniskt drag i mig som gör att jag har svårt att inte springa till min vägs ände. Det gör mer ont i mig att inte springa dit än att göra det. Dessvärre är det kopplat till att jag också har lätt att hamna i svarta hål. 

Han avser perioder av mörker, som gör att han numer ibland medvetet sover mindre för att frammana sin maniska sida och därmed mildra smärtan de mörka stunderna. Det blir som bomull, förklarar han.

– Jag ska erkänna att jag inte riktigt vågade prata om det här förut, jag var orolig för vad min familj skulle tycka. Men jag insåg att det är bättre att man vågar stå för den man är. Det maniska finns där. Det finns mycket positivt i det som jag är väldigt tacksam för, sen försöker jag minimera de dåliga bieffekterna.

Vad Micael Dahléns anrika arbetsgivare Handelshögskolan anser om hans person vill han inte uttala sig om, men säger att han är oerhört tacksam för vad lärosätet och institutionen har gjort för honom. Att han reser så mycket, åker iväg ”som gäst” till andra platser, har nog bidragit till att han fortfarande är kvar efter 17 år som forskare och anställd. Han får omväxling och lärosätet lite andrum, gissar han. Men inför lanseringen av boken Monster, där Micael Dahlén beskriver sina möten med fem av världens mest kända mördare, var han rädd att förlora jobbet. Varför?

– Handelshögskolan har en ställning och är beroende av välvilja från många. Jag kan förstå att det finns en gräns och att människor undrar varför jag skriver en sån här bok.

För Micael Dahlén började det hela med en tidningsrubrik. Tony Olsson, dömd för polismorden i Malexander, gnällde i Aftonbladet över att okända kvinnor skickade kärleksbrev till honom. Uttalandet väckte en ilska hos Dahlén som övergick i besatthet. Hur kan människor bli kända genom att mörda? Varför fascineras vi av mord i filmer och böcker? Han måste ta reda på vilka människorna bakom dessa brott var.

I dag är han tveksam till om han hade gjort om projektet. För att komma mördarna nära var han tvungen att själv öppna sig för dem, vilket har satt sina spår. Även om boken är klar är det svårt att kapa alla band. Och visst har även hans människosyn förändrats. Från att ha haft uppfattningen att människor är goda men att miljön kan göra vissa personer onda, tror han i dag att även ondheten finns i oss från början.

– Men jag är också mer medveten om de val vi gör, och tänker mer på dem. Om vi inser att vi har mörkt och svart i oss kan vi också hantera det. Att skriva en kommentar på Facebook kan få så otroligt mycket större konsekvenser än man tror.

Micael Dahlén höll sina barn helt utanför arbetet med boken Monster, men försöker normalt inte särskilja jobb och privatliv. Istället involverar han gärna familjen, tar med den på långresor och låter barnen hjälpa honom med hans föreläsningar. Något annat går inte när man jobbar så mycket.   

– Barnen har varit med på föreläsningar fem gånger i år, men det blir svårare nu när de går i skolan. När jag inte kan ta med familjen får min fru dra lasset hemma. Sen försöker jag göra så mycket som bara går när jag är i stan. Att dela lika innebär inte att vi står vid varsin diskho och diskar samtidigt. Hos oss påminner det mer om en stafett där en av oss gör allt vissa perioder och den andra gör allt andra perioder.

Micael Dahlén skrev boken Monster på fritiden, vid sidan av sin tjänst på Handelshögskolan. Att vara professor i ekonomi handlar mer om reslutat än om var och när han jobbar, vilket han är glad för. Att hjälpa studenter att bli så bra som möjligt behöver inte heller nödvändigtvis ske på dagtid i en föreläsningssal, menar han. Just nu driver han workshops tillsammans med en grupp masterstudenter som vill jobba med mer verklighetsanknutna saker än akademisk forskning. Det handlar bland annat om att sammanföra kvinnliga företagare i Indien med konceptutvecklare för att ge kvinnorna en ny plattform att stå på. Micael Dahlén vill få studenterna att tänka på vad de kan göra för framtiden och inte kasta bort sin kunskap.

– Företagen ser det som att studenterna gör lumpen här. Sen ska de avprogrammeras och läras upp på nytt när företagen anställer dem. Det är total kapitalförstöring från båda sidor.

Att vara ung professor ger Mikael Dahlén privilegiet att ”få låna människors öron”, eftersom hans ålder väcker ett visst intresse. Men själv blev han inte särskilt överväldigad när han fick professorstiteln vid 34 års ålder.

– Det här ser illa ut i tryck ... Men en tanke jag faktiskt hade var: Skulle det ta så här lång tid?