Det har redan blivit gott om övningstillfällen inför den nya rollen som Socialdemokraternas ansikte utåt. Det konstaterar Karin Pettersson när vi möts på ett ovanligt morgonstilla Café Rival vid Mariatorget i Stockholm. Det som vanligtvis är lattemorsornas Mecka andas nu lugn effektivitet – precis som Karin Pettersson själv.
Om två veckor börjar hon jobbet som kommunikationschef, och mediemedverkan inför tillträdet har varit massiv. Alla vill prata med kvinnan som lämnat framgångssagan Fokus för det mindre tacksamma uppdraget att föra Socialdemokraterna till en valseger.
– Jag känner mig mer förväntansfull än nervös. Det kommer att vara ett svårt jobb såklart – svårt och roligt!
Hon säger det som om orden hade likhetstecken emellan sig. Mellan sconestuggorna förklarar Karin Pettersson att är det något hon har tagit med sig från tiden som chefredaktör på Fokus så är det att ingenting är omöjligt.
– När vi drog igång tidningen 2005 var det inte särskilt många som trodde på oss. Nu ses Fokus som ett självklart inslag på den svenska mediekartan. Det ger självförtroende, och en känsla av att alla mål kan uppnås.
En användbar inställning i en valkampanj där ett av uppdragen är att övertyga de väljare som har tjänat på alliansens politik att vilja avstå ifrån den. Att just Karin Pettersson fick jobbet är allt annat än osökt.
Hennes politiska intresse väcktes tidigt, och under studietiden på Handelshögskolan i Stockholm gick hon med i den socialdemokratiska studentföreningen, samtidigt som hon odlade sin journalistiska ådra på studenttidningen Hermes. Efter praktik på FN-högkvarteret i New York blev Karin Pettersson erbjuden en plats som tal- och brevskrivare åt utrikeshandelsministern Leif Pagrotsky, och sedan följde jobbet som politisk sakkunnig på Finansdepartementet, en tjänst som varade i närmare fem år. Hon trivdes med såväl kollegor som arbetsuppgifter, men samtidigt började en idé om en ny slags journalistik växa sig allt starkare. Drivkraften att få bygga någonting eget i stället för att vara en liten kugge i ett stort maskineri – att spela roll – tog över.
2005 föddes nyhetsmagasinet Fokus.
– Vi var tre personer som hade slipat på en affärsplan under lång tid, och på något vis var det en process som fick eget liv. Plötsligt hade vi fått loss pengar till projektet, och då fanns det ingen återvändo, säger Karin Pettersson, och tillägger att det kändes självklart att ta chansen, eftersom ”det inte är så många gånger i livet man får chansen att genomföra sitt drömprojekt”.
Utmaningen verkar vara en grundingrediens i allt Karin Pettersson dras till. Med Fokus är slaget sedan länge vunnet; upplagan ökar och 2006 mottog de Publicistklubbens stora pris med motiveringen: "Fokus har återskapat ett utrymme i svensk press för det berättande nyhetsreportaget, särskilt om händelserna bakom kulisserna hos de politiska partierna före och efter 2006 års val".
Nu är det 2010 års val som står i fokus, och Karin Pettersson ser fram emot att få ha sin politiska övertygelse som drivkraft, efter år som oberoende journalist.
– Jag tror att människor är sociala varelser som behöver varandra och som utvecklas bäst tillsammans. Socialdemokraterna är en politisk rörelse som har insett det, vilket tilltalar mig.
Det är inte vilket val som helst hon kliver in i. Det är jämnt mellan blocken och Sverigedemokraterna ”ligger och lurar i vassen”, som Karin Pettersson uttrycker det. Nya medier skapar nya kommunikationssätt; bloggar och webbvideo är redan självklara redskap på det politiska slagfältet.
I 2010 års valrörelse kan partierna dessutom köpa reklamtid hos tv4. Efter initial skepsis har även vänsterblocket börjat öppna upp för tanken om tv-reklam – om än motvilligt. Socialdemokraternas Ibrahim Baylan har sagt att karaktären på valrörelsen kommer att förändras av att tv-reklamen är pengadrivande, men konstaterar i samma andetag att det inte är mycket att göra åt saken – nu är den här, och med den genomslagskraft televisionen har kan den inte ignoreras; inte heller av Socialdemokraterna.
– Jag funderar mycket kring vad som kommer att hända med politiken i den nya tiden, med nya medier, nya sätt att kommunicera och nya arenor för politiska samtal. Det är en väldigt spännande brytningstid, konstaterar Karin Pettersson, och framhåller frågan om hur man som parti förhåller sig till det som en av de viktigaste delarna i hennes uppdrag.
– Det är mycket envägskommunikation i svensk politik. Jag har en idé om att det finns stor potential att utveckla det politiska samtalet, bli mer öppen och hitta nya arenor där folk befinner sig, förklarar Karin Pettersson, och stoppar i sig den sista biten marmeladtäckt scones.
Det är hennes andra frukost för dagen. Hon var uppe tidigt med sonen John, och filtallriken från deras frukoststund står hon sig inte på.
– Jag måste alltid käka igen vid tiotiden, berättar hon, och fastslår att det varken idag eller andra dagar blir något i tidens GI-anda.
– Det är inte för mig. Jag gillar smör och vitt bröd!
Sonen John är också orsaken till att sortin från Fokus fick en oplanerat mjuk övergång. Hon har varit mammaledig större delen av det senaste året, och det var länge sedan hon var involverad i detaljerna kring tidningen.
Ett avbrott i föräldraledigheten blev det dock under det amerikanska valet. Fokus arrangerade en studieresa till USA, och Karin Pettersson tog med sig sambon och fyra månader gamla John.
– Vi har rest mycket med John under hans första år, så det var inte så himla dramatiskt egentligen.
Nej, inte om man är en person som drivs av naturlig nyfikenhet, arbetsglädje och en aldrig sinande kärlek till politiken – egenskaper lika användbara i det politiska som det journalistiska arbetet. På Fokus var det dock hon som satte agendan, medan den nya tjänsten handlar om att kommunicera andras innehåll.
– Visst kommer det att bli en omställning, men hade jag inte ställt upp på innehållet så hade det aldrig varit aktuellt. Glädjen blir ju just att jobba med idéer som jag tycker är viktiga.
En annan skillnad är att det i journalistiken var väldigt nära mellan idé och genomförande. I politiken är processerna långsammare och kräver minutiös noggrannhet, konstaterar Karin Pettersson, då det handlar om människors liv och vardag. Att förankra, få med sig folk, ta fram förslag som håller tar – och måste få ta – tid.
Ytterligare en prövning blir att stänga av den journalistiska autopiloten.
– Jag kommer säkert att gå igång på grejer som jag tycker borde granskas eller skrivas om, men det får man bara lägga ner, skrattar Karin Pettersson.
Ännu en skillnad är att telefonen lär ringa oftare. Som kommunikationschef för Sveriges största politiska parti ingår det att vara tillgänglig, och gränsen mellan jobb och ledighet är dömd att uppluckras. Men Karin Pettersson är inte särskilt orolig. Hon är bra på att koppla bort jobbtankarna när det behövs.
– Det sker ganska automatiskt för mig. Jag antar att det hjälper att ha intressen och ett socialt umgänge som inte är kopplat till jobbet.
Ett synnerligen distraherande intresse just nu är känslorna för fotbollsklubben Hammarby. Karin, som är uppvuxen i Enskede, har sedan barnsben följt Bajens framfart i Allsvenskan, och det är med stor förtvivlan hon nu ser sitt lag rasa mot en degradering till Superettan. Hon må vara van att hålla mediemasken när hon pratar jobb och politik, men när Hammarby kommer på tal försvinner det annars så självklara lugnet. Hon skruvar på sig av obehag.
– Usch, det är så jobbigt. Jag hoppas verkligen att de klarar sig kvar i Allsvenskan, men om de inte gör det… då får vi väl se det som att det kan leda till något gott med en tid i ”opposition” – för förnyelsens skull.