Just nu vill han bara att det ska ta slut. Den spänning och tillfredställelse Thomas Olsson brukar känna när ett domslut närmar sig har i fallet med det uppmärksammade dubbelmordet i Södertälje ersatts av en lättnadskänsla. Rättegången har varit märklig, så fylld av misstro att det faktiskt ska bli ”skönt att slippa hela skiten”.
Nog för att Thomas Olsson alltid är ivrig att gå vidare till nästa fall. Han fungerar så som människa: gör det han ska, och lämnar det gamla bakom sig. Det är ett av skälen till att han blev brottmålsadvokat.
– Det finns en charm i tempot med ärenden som avlöser varandra. Det är ju inte som bolagsjurister eller civilrättare som sitter och petar med sina fall i flera år, säger Thomas Olsson i den rundade sekelskiftestrappan ner från Advokatfirman Silberskys kontor, på väg ut mot Kungsholmstorg i Stockholm.
Södertäljerättegången är i sitt slutskede, och han har pressat in Jusektidningen på sin enda lediga dag. Oss och tusen andra saker. En halvtimme av vår avtalade intervjutid visar sig vara avsatt för en annat lunchdejt, varför merparten av samtalet sker i farten, under en barhimlad fotosession.
Det är svårt att protestera en dag som denna. Norr Mälarstrands vatten glittrar ivrigt i försommarsolen och Thomas Olssons rock förblir hängande över armen under hela promenaden i det han skämtsamt kallar ”sitt revir”. Bostad, kontor och Stockholms tingsrätt ligger alla inom en kilometers radie. Ett slags geografisk inkarnation av hans effektivitet.
Att säga att någon alltid är på väg må vara en klyscha, men i fallet Thomas Olsson är den svår att komma ifrån. Han är ständigt sysselsatt. Usel på att vara ledig. Tanken på att någon gång gå i pension får honom att skruva på sig.
– Men det lär ju inte bli så många pensionsår att det är något att bekymra sig om, säger han och vickar menande sin halvrökta cigarett mellan pek- och långfinger.
Man borde väl sluta röka, suckar han utan tecken på verkligt engagemang. Kanske sparar han det till morgondagens slutpläderingar i Södertäljerättegången. Den som hela tiden snurrar i hans skalle.
För även om hans klienter är killar som i någon mening har jobbat ihop till sin plats i åtalsbåset har de ändå rätt till en rättvis rättegång, menar han. Till att bli behandlade lika inför lagen. I det här målet är utredningen undermålig, och risken finns att opinionstrycket påverkar bedömningen, enligt Thomas Olsson.
– Det finns all anledning att känna oro, främst utifrån en omsorg om rättssäkerhet.
Ett resonemang som återkommer när Thomas Olsson pratar om varför han har tagit sig an en del ideella uppdrag.
– Min inställning till rättvisa är … infantil, närmast. Jag vet det. Men det är också lite grunden till att vilja jobba med det jag gör. Vissa grundläggande fri- och rättigheter känner jag att det är min plikt att försvara.
En annan orsak är samhällsintresset – även det med ungdomligt ursprung. Inte för intet var polis ett av de tidiga drömyrkena. En omväg via matematikstudier ledde så småningom till juristutbildningen i Stockholm. Att sedan bli brottsmålsadvokat var en självklarhet.
– Det passar min person. Jag gillar att jobba när oddsen är emot mig, att liksom slå underifrån.
Ju mer motstånd, desto mer driv. Så funkar Thomas Olsson. Känslan av att vara något på spåren, att någon undanhåller bevis eller att en sanning finns dold under ytan är uppslukande. Besatt är ett ord han själv använder om tillståndet som bland annat uppstått i samarbetet med nu bortgångne journalistvännen Hannes Råstam.
– Det kan bli så att man ägnar all vaken tid åt att arbeta med just den frågan, säger Thomas Olsson och nämner fallet Thomas Quick som exempel på ett tillfälle då drivet att komma en dold sanning på spåren tidvis tog över tillvaron.
Till en viss gräns. Sedan han fick sina barn för sju respektive fyra år sedan har jobbet liksom inte kunnat konsumera honom på riktigt samma vis längre. Men så är familjen också det enda som egentligen får plats i Thomas Olssons tillvaro, utöver jobbet. Till och med teaterintresset har på senare år fått stryka på foten.
– Den senaste pjäsen jag såg var Djungelboken på Stockholms stadsteater (premiär 2007, reds anm). Det säger väl en hel del om hur kul jag är på fritiden, ler han.
Ändå känner Thomas Olsson inte att han gör några uppoffringar.
– Fast … så är jag en ensamvarg också, om jag ska vara ärlig.
Uppväxten, den som började i Stockholm och sedan reste till Karlskrona via Linköping på grund av pappans läkarjobb, gjorde att de där djupa vänskapsbanden med barndoms- och skolkamrater aldrig hann knytas särskilt hårt. Vänner, visst, men den sorts relationer som verkligen kräver sin plats finns det få av.
Ledighet spenderas uteslutande med familjen. Och kanske lite läsning för att hålla sig uppdaterad på yrkesområdet. Jobb och fritid får mötas ibland, annars skulle varken det ena eller det andra bli av. Frun Karin är beteendevetare, och kan bidra med nog så goda insikter i makens rättsfall. Fast oftast pratar de inte jobb, särskilt inte när ungarna är med. Det här är inte det lättaste yrket att förklara för ett barn, konstaterar Thomas Olsson.
När han själv var ung var han rebelliskt långhårig, berättar han mellan poserna utanför Stockholms Rådhus. Idag är håret kammat bakåt i en backslick, men en ruffig sådan. När sommarvinden drar tag i lockarna är gesten för att stryka dem bakåt igen halvhjärtad. Fåfäng är han inte.
– Nä nä nä, det har jag inget för, säger han med det sneda leende som återkommer många gånger under vår pratstund.
Ständigt en självkritisk gliring på lut. Med glimt i ögat, men uppriktig grund – levererat på närmast söderkisig stockholmska. Jag tänker att skådespelaren Kjell Bergqvist skulle vara perfekt för huvudrollen i filmen om hans liv.
Fast att en sådan skulle göras ter sig osannolikt. Trots att Thomas Olsson har haft hand om flera av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall och syns så ofta i rutan att sonen tror att han jobbar på tv är han långt ifrån epitetet ”kändisadvokat”. Att svara på frågor från media som inte direkt rör hans egna case ingår inte i hans bild av vad jobbet går ut på.
– Jag är inte så bra på mig själv bjuda på mig själv, säger han.
Det är inte helt sant. Thomas Olsson pratar öppenhjärtligt och utan filter om såväl jobbrelaterade värderingar som relationen till föräldrarna och val av adoptivland för sina båda barn. Däremot verkar han fundamentalt ointresserad av uppmärksamhet. Obekväm med den, närmast. Vi avslutar på hans kontor, vars tak är högre än rummet är brett. Tunga persienner stänger ute sommarsolen, på golvet ligger mynt och kvitton. Den flådiga toppadvokatkänslan lyser med sin frånvaro. När vi pratar fipplar Thomas Olsson med håret, gnider sig i ögat med handloven. Blicken är riktad någon annanstans.
Kanske är det en öppning till varför en av landets mest framstående brottmålsadvokater aldrig har blivit någon riktig mediegunstling. Detta trots att han anlitats av alla från Julian Assange till Thomas Quick.
Och varför har han det då?
Kunskapen, tror han själv. Den som är hans styrka och som han förvärvar genom sin ”besatthet”. Hans arbete med de svenska somalier som telefonavlyssnades efter misstankar om terroristkopplingar och de sverigesomalier som fick sina tillgångar frysta av samma skäl i början av 2000-talet, gav honom oumbärliga insikter i läget på Afrikas horn, till exempel. Vilket fick de svenska Etiopienfängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye att be om just honom som försvarsadvokat.
Kunskapen är det som ger honom lugn och stabilitet. En motvikt till hans främsta fiende: temperamentet.
– Det hänger nog ihop med att jag blir väldigt engagerad i saker. Men det är en stor svaghet. Jag blir så arg att jag inte kan kontrollera det.
Det blixtrar till snabbt och försvinner lika fort. Thomas Olsson är inte den som går och bygger upp och bubblar över. Familjen är lyckligt förskonad. Nåja, oftast i alla fall.
För ett antal år sedan åkte Thomas Olsson och hustrun Karin till Thailand efter att han avslutat ett stort mål, delvis för att han skulle slappna av. Semestern slutade med att Karin fick sköta i princip all kommunikation. Thomas temperament gjorde thailändarna generade.
– Det rörde sig ju oftast om småsaker för mig, men att inte kunna kontrollera sin ilska är besvärande för folk där på samma sätt som offentligt gråtande är här i Sverige.
Det blev något av ett uppvaknande. Det blev också den sista långväga semestern på länge. Fritidshuset i Danmark, det som har gått i arv och där han spenderade sina barndomssomrar, är oftast bas för sommarledigheten. Det är som ett andra hem för Thomas Olsson. Eller ett första hem, rentav.
Dit ska han i sommar – och vila upp sig efter en intensiv arbetsvår kanske?
– Nej nej, herregud. Med sådana hus finns det ju alltid något att göra, säger Thomas Olsson och ser misstänkt nöjd ut.