Lockar jympa på arbetstid bara de redan frälsta? Eller kan energiska tränare och subventionerade kort även få soffliggarna att lyfta sina lurviga till dunkade popmusik? Jusektidningen deltog i Sidas lunchpass och fann peppade motionärer och en välrepresenterad it-avdelning. Men har personalen blivit friskare?
Förmiddag på Sidas huvudkontor på Valhallavägen i Stockholm. Johanna Klefbeck, projektledare på it-avdelningn, tittar på klockan. Den är snart elva. Hennes chef Dag Lanerfeldt går genom kontorslandskapet med raska steg och ropar:
– Nu är det dags!
Johanna Klefbeck lämnar datorn, tar den lilla ryggsäcken och går ut i trapphuset. Några sekunder senare är vi i källaren; en komplett träningsanläggning med jympasal, gym, bastu, torkrum, behandlingsrum, ljusterapirum och – Peter Persson, i full stridsmundering.
Kamouflageklädd, med basker och krigsmålning står han där och ser fullkomligt livsfarlig ut tills han öppnar munnen och på trygg norrländska förklarar att han bara ser ut så här när det är säsongsavslutning. Peter är personlig tränare och håller i dagens pass, pt-cirkel, som går ut på att träna styrka och kondition vid olika stationer i salen.
Vi delar upp oss i team om två personer. Det blir jag och Irene Broberg, sekreterare på it- och internservice som ska kampera ihop med hantlar, sit-ups, armhävningar, balansbollar, skivstänger, gummiband och löpruscher. Just it-avdelningen verkar vara väl representerad av någon anledning.
– Det blir väl så att man peppar och påminner varann, säger Irene.
Hon ser stark ut. Redan vid första stationen, ”idioten”, där vi ska springa fram och tillbaka mellan två stolpar, börjar hon dra ifrån mig, och jag känner tävlingsinstinkten vakna till liv. Nä, nu jäklar…
Motivationen i hallen är det inget fel på. Jympasalen i Sidas källare är välanvänd. En timme i veckan får personalen motionera på arbetstid, och för den som vill träna ännu mer är det fritt fram att välja från utbudet. Varje dag finns ett eller två pass, alltid i anknytning till lunchtid.
– Träna kvällar är inte min grej. Här kan man ta långlunch och jobba över lite i stället, så har man träningen avklarad sedan. Jag blir glad av att träna. Fast det är jobbigt att lyfta gaffeln på lunchen vissa dagar, säger Irene och ler mellan pustande andetag.
Johanna Klefbeck stämmer in i den positiva kören. Källaren med jympasal och omklädningsrum har blivit en plats där hon utökar sitt sociala nätverk på jobbet, och inte minst – har möjlighet att träna ofta utan att spilla onödig tid på transporter.
– Det är svårt att hinna med det annars när man har familj hemma, säger hon.
Och ser oförskämt stark ut hon med.
Inte nog med att träningen är nära och lättillgänglig – den är dessutom gratis. Men så har det inte alltid varit. Det var inte förrän förra året som passen blev helt avgiftsfria. En fantastisk förmån, kan tyckas, men hälsopedagogen Sara Hellbom, friskvårdsansvarig på Sida, är inte helt övertygad om att det är odelat positivt.
– Gratis är gott, men det gör det också lättare att slänga bort. Det finns en poäng i att betala lite för aktiviteterna, för då känner man att man borde utnyttja dem. Gratis får fler att börja, men subventionerade pass får fler att fortsätta, säger Sara Hellbom.
Hon funderar på hur man kan utveckla friskvården för att göra den mer omfattande. I dagsläget har runt 200 av de 600 anställda på Sidas huvudkontor i Stockholm någon gång deltagit i arbetsplatsens motionsaktiviteter. Räknar man med dem som fått massage och annan behandling är det ännu fler, mer än hälften av personalstyrkan tror Sara Hellbom.
Men de som i dag är med på aktiviteterna är till största del personer som redan är vana att träna, och skulle ha gjort det även utan subventioner och gratispass. Så hur får man då de andra – de som kanske mest behöver det – att ta steget och börja?
Enligt Sara Hellbom stavas lösningen individuell stöttning. Men att följa upp nybörjarna, hjälpa dem att hitta motivationen och hantera hinder, är ett kostsamt projekt. Det kräver resurser.
Kanske kan man satsa på färre pass med fler deltagare, resonerar Sara Hellbom, så kan pengarna som blir över gå till punktinsatser. Friskvården ska inte vara något bara för dem som redan är motiverade, menar hon.
Det finns också en önskan att locka fler män, inte minst till passen i motionshallen, som i dag till 90-95 procent består av kvinnor. Passen är en stor post inom friskvårdsbudgeten, och den skulle i rättvisans namn behöva fördelas bättre på de båda könen.
Dag Lanerfeldt och Jonas Bergström tillhör de två undantagen – de två männen – på pt-cirkeln. När vi är inne på sista varvet och ”Eye of the tiger” dunkar ur högtalarna börjar varje steg kännas tungt, musklerna svider och svetten rinner. Det är en tuff dag på jobbet för motionärerna på Sida.
De verkar eniga om att friskvårdssatsningen är en god investering och det finns en allmän acceptans på kontoret för att man kan sticka iväg en timme på arbetstid. Men det gäller att verkligen planera in den där träningstimmen för att den ska bli av. Rätt som det är har schemat fyllts med annat. Därför är den kollegiala peppningen värd mycket – att påminna varandra, som Dag Lanerfeldt gjorde uppe på it-avdelningen.
– Det är värt mycket att ha den här förmånen. Jag är övertygad om att det påverkar hur vi mår, säger han nu, svettig, och tar en klunk ur vattenflaskan.
Någon riktig mätning av hur friskvården påverkar personalen har inte gjorts, än. Genom fysiologiska tester och enkäter om hur personalen upplever sin hälsa skulle man kunna jämföra mående, prestation och kapacitet före och efter en tid av träning, behandling eller coachning och det är något som finns med på hälsopedagogens önskelista.
Vi pustar ut och stretchar. Duschar och byter om. Tar hissen upp till personalmatsalen, väljer mellan ”Albondigas med bönragu och gräddfil” och ”Pocherad havsgös med äggsås och pepparrot”. Eftersvettas en aning. Orkar inte riktigt lyfta gaffeln. Men av någon anledning känns det bara bra.