Helena Björcks pappa var bortrest mycket när hon var liten. Som professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet jobbade han med internationella projekt och handledde doktorander i länder som Kenya och Kina.
Han var ofta borta på hennes födelsedag i april, men kompenserade det med att ta hem spännande presenter från utlandet. När han var hemma var det ofta middagsbjudningar för internationella delegationer. Människor från världens alla hörn kom hem till det lilla radhuset i Gottsunda strax utanför Uppsala.
Helena Björck ville också ut och se världen. Direkt efter gymnasiet for hon till Glasgow för att jobba som au pair. Som 22-åring var hon sex månader i Spanien för att läsa spanska och blev förälskad i landet. Under universitetsstudierna som ledde till en master i Euroculture tillbringade hon ett utbytesår i Madrid och en termin i San Sebastian på Spaniens nordkust.
Examen tog hon ändå vid ursvenska Uppsala universitet. Smart, om man frågar svenska arbetsgivare. De vill nämligen inte ha medarbetare med utländsk examen. Egenskaper som interkulturell kompetens och språkkunskaper är inte heller särskilt efterfrågade.
Kommunikationsförmåga, ansvarskänsla och personligt driv ses däremot som attraktivt – egenskaper som arbetsgivare trots allt tror att studenter utvecklar vid utlandsvistelser. Därför får gärna delar av utbildningen ha gjorts utomlands.
Helena Björck beskriver sig själv som rastlös, ja i det närmaste rotlös. Hon vill byta miljö och testa något nytt. Därmed har hon samma drivkrafter som de flesta andra utlandsstuderande svenskar enligt en enkät från CSN.
– Det är ”resegenen”, säger hon själv och ler.
Storasystern är likadan och bor numera i Frankrike.
Genetiska anlag eller ej, familjebakgrund har sin klara betydelse när det gäller vilka som åker utomlands för att plugga och jobba. De har bättre socioekonomisk bakgrund och oftare föräldrar som läst vidare efter gymnasiet.
Under studierna sommarjobbade Helena Björck på Stadshuset i Stockholm. 2005 hade hon sin examen och fick jobb där som Study Visits coordinator. Hon tog tjänstledigt för att arbeta med den så kallade Urban Futures 2.0-konferensen, ett samarbete mellan Stockholms stad, EU-kommissionen och regeringskansliet.
Projektet innebar mycket kontakt med Bryssel.
– Och då bestämde jag mig för att åka dit. Jag åkte ner sommaren 2006 och sprang runt med mitt cv på olika frivilligorganisationer, säger Helena Björck.
Någon spikrak plan fanns inte.
– Jag hade inga förväntningar. Jag sökte en internationell miljö och åkte förutsättningslöst.
En god idé hur som helst, anser de flesta stora aktörer på arbetsmarknaden. ”Ett utlandsjobb är en bra merit i ditt cv”, slår Arbetsförmedlingen fast på sin hemsida. Svenskt näringsliv talar om ”en allt mer globaliserad värld, där internationella erfarenheter och interkulturell kompetens blir allt viktigare.” Det är globalisering och gränslös arbetsmarknad. Att utlandserfarenhet är en merit tycks vedertaget.
Helena Björcks cv-springande gav resultat. Hon fick en tjänst som assistent på Sveriges ständiga representation vid EU. I september 2006 flyttade hon ner – ensam. För att lära känna nya människor delade hon lägenhet med två belgare som hon fortfarande har bra kontakt med.
Under Sveriges EU-ordförandeskap 2009 var hon möteskoordinator. En intensiv och häftig period i EUs absoluta centrum. Fyra år gick fort men 2010 började hon ledsna på Bryssel.
– Det är väldigt många som kommer och går av de man lär känna, så man börjar ofta om på ruta ett. Jag har vänner kvar där som säger att de slutat träffa nytt folk, det blir för många avsked.
Till syvende och sist fanns också hoppet om ett förhållande i Sverige – ett förhållande som inte fungerade på distans. Hon var dock fast besluten att inte flytta från Bryssel innan hon hade ett jobb i Sverige att återvända till.
Det borde inte vara några problem. Tvärtom. Hon hade ju en mastersexamen, ett bra cv och inte minst den där åtråvärda utlandserfarenheten. Dessutom från EU! Mobilitet kan hjälpa Europa att konkurrera och dra fördel av den nya världsekonomiska ordningen, utropade José Manuel Barroso efter att år 2006 utsetts till det europeiska året för arbetstagares rörlighet. Nu hade Helena Björck möjlighet att ta med sin mobila erfarenhet från EUs hjärta hem till Sverige.
Så hon började söka jobb. Koordinerande tjänster i internationell miljö. Olika typer av projektledning. Tjänster på frivilligorganisationer. Både offentlig och privat sektor. Ansökan på ansökan gick iväg.
Men responsen uteblev.
– Jag var tydlig i mina ansökningar: Jag har inga problem att flyga upp, det tar bara två timmar, jag betalar min resa själv, det är inga problem… Men jag tror arbetsgivarna har en mental spärr mot utlandet.
Samtidigt var Helena Björck inte ensam om att möta ointresse från svenska arbetsgivare.
– Jag pratade med många svenska vänner i Bryssel som var i samma sits. Det är ett vanligt samtalsämne där.
Nej, Helena Björck är inte unik. De drygt 20 000 svenskar som varje år vänder hemåt efter en karriär utomlands har svårt att komma tillbaks in på den svenska arbetsmarknaden, hur vitsordade och välutbildade de än må vara. Det skriver många under på, däribland karriärcoacher och föreningen Svenskar i världen (SVIV) som inte skräder orden. Ordförande i föreningens hemvändargrupp Staffan Paues menar att det bästa man kan göra som hemvändare är att helt enkelt hålla tyst om sina utlandserfarenheter.
De få böcker som skrivits kring utlandssvenskars erfarenheter osar av besvikelse. Ludvig Rasmussons skrift Hemvändarna från 2006 är ett exempel, utgiven som ett projekt inom Europeiska Socialfonden med syftet att motverka diskriminering på arbetsmarknaden.
Men det låter onekligen märkligt. En akademiker som med egen kraft och vilja flyttat utomlands och arbetat framgångsrikt i flera år borde väl vara högvilt för arbetsgivarna. Snacka om förmåga till initiativ och anpassning. Och vässade språkkunskaper – för Helena Björcks del engelska, spanska och franska. Det senare kunde hon inte ett ord av vid flytten till Belgien men nu klarar hon sig bra.
Internationella kontakter och hög mångfaldsnivå är lönsamt, säger nationalekonomerna. Utlandsfödda kan andra länders kultur och har nätverk på andra håll i världen. Utlandssvenskar är ju inte invandrare på samma sätt, men kontakter och kultur har de ofta tillägnat sig. Och invandrade akademiker är ju högt eftertraktade på den svenska arbetsmarknaden.
Eller vänta lite. Hur var det nu?
Du vet inte hur det funkar i Sverige längre, är en kommentar som hemvändare ofta får höra av arbetsgivaren. Du har inte rätt kontakter. Du är inte uppdaterad på vad som händer. Och nog kan det finnas en viss sanning i det. Avståndet till de svenska nätverken kan vara en del av problemet, tror Helena Björck.
– Är man på plats så är man mer ajour, träffar folk på möten och konferenser. Det gör man inte utomlands. Men man får ett socialt nätverk i form av nya vänner.
Jusektidningens karriärcoach Elisabeth Johansson menar att svenska arbetsgivare är trygghetsnarkomaner, rädda för att anställa människor som faller utanför mallen. Arbetstagarna har anpassat sig till dagens rörliga arbetsmarknad och är flexibla medan arbetsgivarna står still.
– Folk vill ha utmaningar och skaffa sig erfarenhet utomlands. Det finns en dissonans mellan vad arbetstagarna vill och hur arbetsgivarna tänker.
Staffan Paues på SVIV tror att Sverige utmärker sig genom täta nätverk som är svåra att komma in i efter en tid utomlands. Psykologen Lena Mangell är inne på samma spår: Ju längre tid utanför Sverige desto svårare att komma tillbaks till ankdammen.
Någon statistik på arbetslöshet för utlandssvenskar som vänt hemåt finns inte. SCB tycker frågeställningen är krånglig. Över lag är det mycket svårt att säkert ta reda på vad utlandssvenskar jobbar med och hur det går för dem när (om) de kommer hem. Forskningen kring utlandssvenskar och deras hemvändande är minst sagt torftig. Den som finns talar för att de som väl får jobb vid hemkomsten har högre lön, men bara i privat sektor.
Liknande effekter verkar utlandsstudier ha. I SCBs rapport om det senare antyds att det tar lite längre tid för utlandsstudenterna att få jobb. Kanske har de studenterna högre krav, funderar rapportmakaren.
Helena Björck tror att arbetsgivarna skrämdes av att hennes arbetsuppgifter var svåra att förklara. Särskilt det komplexa arbetet runt ordförandeskapet i EU var svårt att sätta ord på. Genom en stor portion tur hamnade slutligen en ansökan hos rätt person på Stockholms universitets internationella kontor. Hon fick tjänsten som internationell koordinator.
– Att jag faktiskt fick ett jobb berodde på att chefen här har jobbat på möteskoordineringen i Sverige. Vi hade tydligen haft mejlkontakt under EU-arbetet. Det var min räddning – hon förstod vad jag kunde.
Helena Björck tvekar på frågan om hon alls skulle ha haft något jobb utan turen att skicka cv:t till en chef med samma erfarenhet som hon själv.
– Vid det här laget, förhoppningsvis. Men säkert ett jobb som jag varit överkvalificerad för.
Oktober 2010 flyttade hon tillbaks till Sverige. Då kom nästa chock – kulturkrocken. Väldokumenterad i litteraturen men inte mindre jobbig för det. Den som flyttar utomlands är oftast beredd på det annorlunda, vilket mildrar krocken. Vid hemkomsten förväntar man sig att landet ska vara som när man lämnade det. Och den bilden stämmer sällan.
Fyra år i Belgien hade satt sina spår. Sverige kändes stelt och regelstyrt. Människor pratade inte med varandra, ingen höll upp dörren eller hälsade på busschauffören. Dessutom finns det mycket som fungerar bättre i andra länder än i Sverige, tycker Helena Björck. Svensk sjukvård upplever hon som sämre än både spansk och belgisk, såväl den privata som den offentliga.
Och visst hade det hänt saker under tiden hon var borta.
– Jag stod i kassan på Ica och fattade inte att jag skulle ta min växel ur den där myntlådan. För alla andra är det självklart att pengarna kommer ut där. Kassörskan tittade på mig som om ”är hon dum i huvudet”?
Som återvändande svensk ser man ut som alla andra och kan språket. Därför förväntas man också kunna hur allt fungerar. Helena Björck kände sig som en utomjording.
Allt är naturligtvis inte negativt, särskilt inte när det kommer till arbetslivet. I Sverige har chefen tid att prata och man pratar mer privatliv än i Belgien, har en närmare relation till kollegorna. Men faktum kvarstår: Det svenska sättet är inte alltid bäst. Något hemmasvenskarna inte riktigt verkar orka höra.
Helena Björck har två vänner från Brysseltiden som flyttade hem strax efter henne. De brukar ses och prata om sina erfarenheter. Det är en ventil att bara få häva ur sig. Många hemflyttade utlandssvenskar berättar om den tystnad de möts av från hemmasvenskarna när de talar om sin tid i ett annat land.
I sitt nuvarande jobb som internationell koordinator på Stockholms universitet handlägger Helena Björck både in- och utresande utbytesstudenter. Det är bra rent akademiskt att plugga i ett annat land, säger hon. Ger möjlighet att läsa kurser som inte finns i Sverige. Studenterna skaffar nätverk inför arbetslivet och blir ödmjuka inför olika kulturer.
Men det finns också en oro hos studenterna kring vad arbetsgivaren ska tycka. I Sverige finns en stel bild av att man går ut gymnasiet, reser runt i ett par år, sedan utbildar sig och gör spikrak karriär.
– Juridikstudenter är extremt målmedvetna. De frågar ibland ”vad kommer arbetsgivaren säga om min utlandstermin som jag slösat bort”? Det kommer hit dubbelt så många studenter som det åker iväg.
Helena Björck skulle gärna jobba utomlands igen. Faktum är att det kryper i kroppen. Men pojkvännen har inte samma längtan iväg så reseintresset får odlas på fritiden, tills vidare.
– Utomlands blir jag äventyrlig på ett annat sätt. När jag flyttar hem blir jag pressad in i en ram som jag inte riktigt passar in i. Jag märker själv hur jag börjar stirra i backen.
Har du egna erfarenheter av hemkomst efter utlandsjobb? Kommentera nedan eller mejla artikelförfattaren!