Foto: Tomas Ohlsson
Journalister tror att de måste tåla allt, säger en polis jag känner apropå hot från allmänheten. Han har rätt. Oskön uppmärksamhet får man per definition om man har en byline, och hatbrev ingår liksom underförstått i uppdraget. Beroende på vad man skriver varierar responsen från misshandelshot till urklippta artiklar rättade med rödpenna. Jodå. En ung kollega skuggas av någon som tar sig tid att kommentera grammatiken i minsta lilla notis. Harmlöst kan tyckas, om det inte hade varit för ihärdigheten och intensiteten. Det luktar stalkning.
Fenomenet handlar snarare om hur man går till attack än om vad man hotar med. Jag har till exempel fått ett anonymt brev från ett påstått gift par som satt i system att uppvakta opinionsbildare i Göteborg. Vederbörande har en fixering vid ett par socialdemokratiska kommunpolitiker som han – statistiken talar för att det är en man – försöker stötta genom att trakassera alla som har minsta åsikt om S. ”Hjälpen” har under våren bestått av särpräglade, hotfulla brev till journalister, oppositionspolitiker och beslutsfattare i regionen. Breven har en märklig men enhetlig och näst intill korrekt språkdräkt, frånsett svordomar och tillmälen, då.
Det speciella med den här personen är alltså att han slår åt flera håll. Var och en som stör den önskade ordningen får motta tämligen avancerade hot. Jag ser det som en variant på den typ av stalker som kriminologerna brukar kalla rättshaveristiskt motiverad, men som vanligen är inriktade på en enda motpart. Drivkraften för dem är att få upprättelse för något de känt sig kränkta av. De flesta som jobbar med myndighetsutövning eller på annat sätt inverkar på enskilda människors liv lär känna igen problemet. En annan, mindre omtalad, variant är att någon på arbetsplatsen känner sig förbigången, och tar ut sin frustration genom anonyma trakasserier.
En erfaren journalistkollega hävdar att de stalkiga hoten främst drabbar kvinnliga skribenter, och att det nästan alltid är män som sitter på 7-Eleven och fulmejlar. Min upplevelse är att könsperspektivet har klar relevans, och om något provocerar mig så är det att behöva ta emot sexualiserade haranger ur den virtuella dimman. Men man ska inte bemöta stalkers, enligt expertisen. All slags kontakt triggar typiskt sett till upptrappning och får med andra ord sällan dämpande effekt. Om man ska låta sig skrämmas? Polisen svarar typ nja, men att återkommande, lågintensiva hot mycket väl kan vara mer seriösa än enstaka, grövre påhopp.
För många stalkers är kontaktsökandet i sig en ventil för frustration. Att kräkas på nån präktig medietant på lunchrasten blir en paus från den egna vardagen. Men det behovet kan förändras. Det går inte att utesluta att en formellt frisk individs hangup på en yrkesmänniska inte växer över tid. För vissa övergår behovet av upprättelse i besatthet, och de blir inte nödvändigtvis trötta med åren. Det speciella med den här gruppen gärningsmän är att de tenderar att öka pressen över tid.
Jag letar mig trött efter ett matnyttigt slut på den här texten, men kör huvudet i väggen. För den här typen av trakasserier är komplexa. Gör man inget så fortsätter de förmodligen, och svarar man så är risken att de intensifieras. Därför är det lite tama rådet vid stalkning: dokumentera, prata med chefen och sitt still i båten. Jobbar man i en modern organisation så kommer man att få hjälp med att ringa in källan, och att skingra anonymiteten är ibland början till ett slut. Ibland.