Min man är kvinna. Han tappar inte håret, älskar kläder, struntar i förkylningar, städar hela tiden och är hemma med sjukt barn.

Min man är kvinna. Han tappar inte håret, älskar kläder, struntar i förkylningar, städar hela tiden och är hemma med sjukt barn. När vår dotter föddes för sex år sedan chockade han sin amerikanska arbetsgivare med att ta föräldraledigt i sju månader. Ryktet om hans ”daddy vacation” spred sig snabbt i en förundrad organisation där medarbetare som får barn brukar strebra på som vanligt - om de har snopp. Har de det inte brukar de säga upp sig.

Men min man gjorde alltså som man ska som högutbildad medelklasskille i centrala Göteborg. Han bytte blöjor, skakade välling, fikade på barnvagnscafé och fick beröm av främmande tanter vart han än kom. Välförtjänt beröm, men utan tvekan beröm som mammalediga mammor aldrig får. Men visst, det ska erkännas, jag blir också lycklig varje gång jag ser en myspappa, gärna lite stajlat ostajlad med retrobarnvagn från Danmark och bäbis i genusneutrala kläder.

Hur som. Under pappaledigheten fick vi leva på vatten och bröd, det vill säga köpa mat för barnbidraget och förlägga semestern till Öland i stället för Grekland. Min man är nämligen en ovanligt välbetald kvinna som gick många tusingar back med Försäkringskassan som enda inkomstkälla. 2004 var det så kallade taket för den sjukpenninggrundande inkomst man får av ”kassan” betydligt lägre än idag.

Och det är där det privatekonomiska kruxet brukar påstås vara. Nyblivna föräldrar hävdar med klädsam uppgivenhet att de ”inte har råd” med pappaledighet. Mannen tjänar ju så förbaskat bra och är ju så oumbärlig på jobbet.

Vad handlar det om? Hur svårt kan det vara för två normalbegåvade, etablerade människor i trettioårsåldern att planera lite? Prata snällt med sin arbetsgivare? Tulla på sparkontot? Konsumera lite mindre? Folk har råd att fixa bröllop med extra allt och åka till Thailand i månader, men skyller sin snedfördelade föräldraledighet på plånboken. Jag vägrar att se logiken i det. De senaste åren har resonemanget dessutom tappat ytterligare trovärdighet. Den maximala sjukpenningsgrundande inkomsten är numera 7,5 basbelopp, och sedan ett par år tillbaka finns en jämställdhetsbonus.

 Åtminstone på pappret.

Min man har nyss avslutat en åtta månader lång föräldraledighet med vår lille son. Räknar vi våra respektive uttag av föräldrapenning så är fördelningen olidligt jämn. Rimligen borde vi vara kvalificerade för den magiska belöningen. Men icke. För att få bonus gäller det inte bara kunna dela med två - man måste hålla sig till samma kalenderår också.

Vår son är till exempel född på hösten 2008, och under hans första månader i livet var det enbart jag som var föräldraledig. Dessa månader anses jag inte jämställd. Samma sak gäller innevarande år då min man är den som varit ensam föräldraledig. Tror jag mig ha förstått. Något klart besked från Försäkringskassan har vi inte lyckats skaka fram. Ringer man dit möts man av förvirring och byråkrati i skön förening.

Någon som är förvånad över att det droppar in extremt få ansökningar till Försäkringskassan? Upplägget är helt enkelt så bökigt att folk låter saken bero. Man gitter inte ge sig in någon administrativ djungel för hundra spänn om dagen.

Personligen tänker jag inte ge mig förrän jag blir klassad som jämställd, åtminstone förra året. Har jag gjort mig förtjänt av en duktighetsmedalj så vill jag ha den om halsen.