Många människor strävar efter lugn, harmoni och stabilitet i sina liv. Andra synes ha helt andra målsättningar. Det är inte så lätt att kategoriindela människor redan vid ett första påseende. En del har förmåga att se ut som om ingenting kan rubba deras sinnesro, trots att de kokar av oro och längtan bort från nuet. Som vulkanen som håller inne sin aktivitet och ser ut som ett vanligt berg.

Från min barndom minns jag kolugna människor på landsbygden. Jag trodde att de var sådana för att de bodde långt från storstadsbornas stress, förnämhet och självupptagenhet. En inte ovanlig och märkbart överlägsen replik från stadens invånare till någon lantis som vågat sig innanför stadsmurarna, kunde vara: ”Du è från landet, va?” I den retoriska frågan låg en mängd underförstådda anmärkningar i fråga om klädval, frisyr, uttryckssätt och kanske också färdmedel. En gammal bil med leriga däck, som föreföll ha genat tvärs över en åker på väg in mot stadens fina gator, var ett starkt indicium för att det satt en bonde vid ratten.

Men så enfaldiga bedömningar görs väl inte längre? I jämlikhetens land har vi naturligtvis lämnat bakom oss den typen av enkel kategoriindelning. Eller?

När jag började arbeta som chefsåklagare i Stockholm 1990, kom några erfarna polismän, alla äkta stockholmare, till mitt tjänsterum, sedan jag fört fram kritik mot vissa utredningsrutiner som tillämpades i huvudstaden. Polismännen ville prata mig till rätta. De inledde samtalet med: ”Du kommer från landsbygden, va?” Egentligen var det inte avsett som en fråga utan som en provokation. De visste att jag kom från den lilla staden Malmö. Kommunikationen förbättrades mellan oss efter hand, trots att jag var en utböling som dristat mig till att bege mig till rikets huvudstad med synpunkter på vissa arbetsrutiner där.

Stabilitet och oföränderlighet är som bekant inte alltid av godo. Blind konservatism kan vara fördärvlig. Samtidigt är det viktigt att vi lever med rimligt förutsebara ekonomiska normer, som medför att vi någorlunda långsiktigt kan planera våra liv och inte bara kortsiktigt för en enda valperiod.

Frågan är aktuell inför det förestående riksdagsvalet. De rödgröna har bestämt sig för att återinföra förmögenhetsskatten om de vinner valet i höst. En djupt orättvis skatt som medför att den som spar för till exempel sin ålderdom beskattas dubbelt, medan den som lever slösaktigt, och kanske överlåter åt samhället att svara för försörjningen på ålderns höst, slipper ifrån förmögenhetsskatt. Därtill kommer negativa effekter i form av kapitalflykt och annan inverkan på näringsverksamheten i landet. Men det kan säkert populistiskt vara ”säljande” att tala sig varm för ett återinförande av förmögenhetsskatten på en hel del torgmöten. Företrädare för Miljöpartiet lär dock få det hett om öronen i anledning av sin plötsliga kovändning.

Min far Sten, född 1913, brukade om mig använda det skånska uttrycket ”hialös”. Därmed åsyftade han att jag – i motsats till Sten själv – inte troget stannade kvar på samma arbetsplats livet ut. ”Du riskerar att bli betraktad som en hoppjerka” kunde han förmanande säga till sin förstfödde son, fastän i all välmening.

Sten var stabilt trogen Ångpanneföreningen hela sitt arbetsliv.

Undrar om den som är hialös på jorden blir en orolig själ efter döden?