”Vi gjorde det” utropade The Economist på omslaget till sitt nyårsnummer. Kvinnor utgör majoriteten av alla som avslutar universitetsstudier i OECD länderna. En majoritet av alla yrkesarbetande i de flesta rika länder (inklusive USA). Och styr många av de företag som förr behandlade dem som andra klassens medborgare.

Vi ser idag fascinerat på Peggy, Joan och Betsy i det amerikanska TV-dramat Mad Men. De blir ignorerade, objektifierade och osynliggjorda i en till synes oövervinnerlig värld av självgoda, kedjerökande, vita män som speglar sig i varandra samt ständigt påfyllda martiniglas och vi kan knappt tro det. Var det verkligen såhär i början av sextiotalet? Precis som The Economist konstaterar är kvinnors ekonomiska framsteg vår tids största sociala förändring.

Det var nog därför som ekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers lyckades skapa sådant rabalder i höstas. I American Economic Journal sammanställde de hur studie efter studie pekar på att kvinnor i västvärlden blir allt olyckligare. Det spelar ingen roll från vilken samhällsklass hon kommer, om hon är gift eller ogift, hur mycket pengar hon tjänar, vilket land hon bor i, eller om hon har barn. Den typiska kvinnan i väst (med undantag för svarta kvinnor i USA) är mindre tillfredställd med livet än vad den typiska kvinnan var för fyrtio år sedan. Män däremot – har blivit lyckligare.

Samtidigt som gränserna för vad kvinnor kan vara, tänka, tända på och säga har krossats under loppet av en enda generation, upplever kvinnor alltså att de är mindre tillfredställda med livet. Hur kan det hänga ihop?

Vi ser samma sak i Sverige. Tjejer presterar bättre än pojkar i skolan – men mår mycket sämre. 40 procent av flickorna på högstadium och gymnasium lider av stressrelaterade besvär som magont, huvudvärk eller sömnproblem. Även privatanställda kvinnor med höga löner går allt oftare in i väggen och blir långtidssjukskrivna.

Forskare som Hélène Sandmark och Monica Renstig på Karolinska institutet konstaterar att de sjukskrivna kvinnorna arbetar för mycket, strävar efter perfektion och har svårt att säga nej.

Trots kvinnorörelsens oerhörda framgångar verkar vi alltså inte ha lyckats uppfostra döttrar fyllda av självkänsla.

Istället döttrar som är fruktansvärt hårda mot sig själv.

Som inte behöver en manlig kedjerökande chef på reklambyrån som tittar på dem som vore de värdelösa. De tittar på sig själva på det sättet, även om de idag själva är chefer på byrån.

Tänk om vi har tagit till oss feminismen som en uppsättning prestationer att utföra, istället för att se det som en utökning av alla sorters frihet – även friheten att inte prestera? Den frågan ställde sig den amerikanske feministen Naomi Wolf. Hon skriver att när vi i väst definierat feminism i termer av att göra mer, göra det bättre och utkonkurrera andra, har vi misslyckats med att ge våra döttrar en definition av framgång som helt enkelt låter dem vara.

Kvinnor känner istället ständigt att de måste bevisa sitt värde, ofta på en arbetsmarknad formad runt mäns behov. 

Den bok som startade den våg som för alltid spolade bort världen som TV-serien Mad Men utspelar sig i var Betty Friedans “Den feminina mystiken”. Friedan skrev om ”problemet som inte har något namn”, hon syftade på att kvinnor var olyckliga och understimulerade i sin hemmafrutillvaro.

Idag verkar det finnas ett nytt ”problem som inte har något namn”. Och det är hög tid att vi börjar fundera kring vad det består av.