– Hej, sa den för mig okände mannen och tog några snabba steg mot mig på perrongen.
  
– Jag läser dina krönikor men handlar de inte väl ofta om juridik, rättssäkerhet och vargar?
  
Det fanns besvikelse i rösten och jag kände mig angripen, där jag stod utträngd och kusligt nära den hotande perrongkanten nedanför vilken ett framrusande X2000-tåg skulle passera inom kort. Ljudet av ett snabbtåg som bakifrån kom allt närmare gick nämligen inte att ta miste på. Livsfarligt.

– Du har nog rätt, sa jag hastigt avvärjande. Fast i min nästa krönika skriver jag om döden.
  
– Passa dig bara för att halka in på mord och dråp, sa mannen halvt leende och drog sig undan lika snabbt som han kommit.
  
Finns det något som är lika säkert som döden? Alla bär vi ständigt med oss vår egen dödsdom. Vi vet att en dag avstannar totalt och oåterkalleligt alla vitala funktioner som inryms i våra ynkliga kroppar. Vi liksom allt annat levande ska dö. Ändå satsar vi helhjärtat på utbildning, karriär och familjebildning. Vi engagerar oss i omorganisationer och löneförhandlingar. Kanske kan vi förmå liemannen att låta just oss på dispens få leva vidare för evigt?
  
Lättast att prata om döden har nog den som på den ena eller andra grunden är religiös och tror på ett bättre liv bortom det lite mer torftiga jordiska. Ett gift äldre par, Märta och Per, som på inte alltför långt avstånd var mina släktingar, lärde mig en del om detta. Per, som en gång sjöng min mormor till himlen vid hennes begravning, kom plötsligt en dag glädjestrålande till mig och berättade att Märta just hade gått hem och snart skulle han själv följa efter. Det var ett rakt dödsbud om Märta han så förnöjd förmedlade. Jag fascinerades av Pers positiva utstrålning som byggde på hans djupt religiösa tro. För honom var det uppenbarligen aldrig fråga om ett äktenskap bara här på jorden tills döden skilde makarna åt. Bara en kort tid därefter kallades också Per hem. Hans prognos visade sig vara riktig, och kanske var det hans intensiva längtan som bidrog till att det gick så fort. Hem till vad? För många av oss känns frågan berättigad. Men inte för Per.
  
Numera tillämpar vi hjärndöd som ett i lag reglerat dödsbegrepp. När hjärnaktiviteten totalt har upphört, ja, då är vi döda, även om på konstlad väg hjärtat förmås slå och blodomloppet kan hållas i gång. Därigenom möjliggörs i bästa fall en transplantation av ett vitalt organ, som kan göra nytta i en ny kropp. En hygglig inställning till organdonation kan måhända efter döden för givaren leda till en bättre hierarkisk inplacering i de frommas eviga land? Om det i himlen existerar rangordning som på jorden. Skaran själar som samlats under årtusendenas lopp måste ha hunnit bli oöverskådligt stor. För det livet är väl evigt på riktigt?
  
Den rysk-amerikanske författaren Isaac Asimov ansåg att livet var behagligt och döden fridfull. Men det bekymrade honom att övergången från liv till död kunde vara plågsam.
  
Särskilt om den blir långvarig, skulle jag tillägga.