Under många år inom rättsväsendet, huvudsakligast men inte enbart som åklagare, har jag varit en varm anhängare och förespråkare för värdet av en växling mellan juristkarriärerna. Jag fick också förmånen att adjungera i hovrätt redan 1979. Som jag ser det är det utvecklande att få möjlighet att arbeta inom rättsväsendet i olika roller.

Sedan drygt ett år har jag slutat som åklagare och arbetar numera som granskare av rättsväsendet från ett mediaperspektiv. I min nya analys- och kommentatorsroll upplever möjligen någon enstaka tidigare kollega mig som illojal. Men det är självfallet nödvändigt att anpassa verksamheten efter de nya uppgifterna. Och det ska jag försöka ge ett exempel på i min krönika.

Arbetet som åklagare präglas av objektivitet och saklighet. Det gäller enligt min uppfattning inte bara under förundersökningen utan också i processen. Det får aldrig vara frågan om att vinna mål till varje pris utan i stället – prestigelöst   att verka för ett så korrekt materiellt slut som möjligt. Prestigen måste helt läggas åt sidan i varje arbetsmoment.

Ett prestigeladdat resningsärende gäller Tomas Quick (Svea hovrätt i mål Ö 3147-09). Vad ska hända med denne man som erkänt ett ofantligt stort antal mord och också dömts för flera mord men som sedermera tagit tillbaks alla sina erkännanden (av vilka två gällt påstådda mord där ”offren” alltjämt bevisligen lever)?  Spontant känner jag att rättssäkerheten skulle må väl av att resning beviljas.

På tal om prestige. Officiell motpart på åklagarsidan är överåklagaren Björn Ericson och alltså inte – som i de flesta resningsärenden – riksåklagaren. Åklagaren har avslutat en lång och analyserande förklaringsinlaga till hovrätten med att försiktigt uttala att han inte motsätter sig att skuldfrågan prövas på nytt.

Åklagaren har också bifogat ett yttrande av den ursprunglige åklagaren i samtliga Quickmordfall, före detta överåklagaren Christer van der Kwast. Björn Ericson sticker ut hakan när han i skrivelsen till hovrätten påstår att det finns en obalans i den tidigare processen genom den uppbindning av försvararen som blir en följd av Quicks tidigare erkännande. Den kritiska granskningen har därmed försvårats. Prestigekampen blir uppenbar när van der Kwast i tiden efter det officiella åklagaryttrandet till hovrätten skickar in en kompletterande skrivelse, där han kritiskt anför bland annat följande: ” Åklagarmyndighetens uppfattning i förklaringen till hovrätten om betydelsen av ”obalans i processen” som grund för resning avviker från den restriktiva praxis som hittills gällt på området. Om myndighetens resonemang godtas har (Quick) fått en omotiverad särbehandling. Jag utgår från att de synpunkter som framförts inte har förankrats hos Riksåklagaren.”

Därefter tar van der Kwast Quicks dåvarande offentlige försvarare, advokaten Claes Borgström i försvar: ”Åklagarmyndighetens sätt att lägga ansvaret på advokat Borgström för eventuella brister i underlaget för domstolens prövning finner jag direkt olustigt mot bakgrund av min kännedom om omständigheterna under utredningen och advokat Borgströms agerande i tingsrätten”. Slutligen motsätter sig van der Kwast att resning beviljas.

Jag har aldrig varit med om en liknande prestigekamp! Visst har jag upplevt att det funnits olika uppfattningar i till exempel överprövningssammanhang. Men att en åklagarfight på detta sätt äger rum inför öppen ridå känns både udda, främmande och inte så lite olustigt. Undrar om riksåklagaren delar min uppfattning?