Jag har slutat berätta hur gammal jag är. Min ålder har nämligen seglat upp som issue i jobbsammanhang. Första gången tänkte jag mest att farbrorn som ifrågasatte mig var arrogant. Han hade lagt ner timmar på att utröna vilken nytta hans företag kunde ha av mig, när han plötsligt undrade om jag kunde "samarbeta med unga människor". På hans kontor var de flesta minst fem år yngre. Fem år! En annan art, med dunka dunka i högtalarna! Själv hade farbrorn levt i närmare ett halvsekel, men det pratade vi inte om.

Där och då blev jag mest förvånad, och lite road. I efterhand kände jag mig allt mer provocerad. För jag fick så klart inte uppdraget, vilket farbrorn dessutom lät mig förstå genom lite good old silent treatment.

Jag har senare fått veta att jag är gammal från fler håll, trots att jag torde ha över 30 år kvar till pension. För visst ligger det lite plågsam sanning i det översteministern så klumpigt hävde ur sig nyligen; att många lär bli tvungna att jobba till 75 för att få dräglig ekonomi. Det kan inte ha kommit som en överraskning om man uppfattat debatten de senaste två decennierna. För min del vore det heller inget skräckscenario, eftersom jag har ett trevligt och bekvämt jobb. Då ter sig åldersrelaterad utvisning i halvtid värre.

Många har konstaterat att den svenska arbetsmarknaden är paradoxal så till vida att vissa jobbar ihjäl medan andra stängs ute. Vårdpersonal med förslitningsskador fasar inför tanken på uppskjuten pension, medan ofrivilliga mambos med 300 högskolepoäng skulle jubla över att få jobba länge om de bara fick in en fot till att börja med. Liksom de 50-plussare som tappat sin attraktionskraft för att personalchefer på känslostyrd basis fixerat sig vid 35-åringar.

Här kan man invända att folk får skylla sig själva som inte utbildar sig till bristyrken i högre grad, och det är en relevant tanke. Men det är heller inte hållbart med en arbetsmarknad där slimmade strukturer sliter ut sitt så kallade humankapital, samtidigt som man avvisar tillgänglig kompetens. Svaret på nämnda paradox och för all del på den så kallade köttbergsproblematiken, kan orimligen bara vara senarelagd pensionsålder.

Jag har ingen patentlösning, men en grundläggande förändring vore ett mer närvarande och självklart åldersperspektiv i olika sammanhang. Fenomenet åldersdiskriminering får idag knappt plats på debattkartan för allt fokus på kön eller etnicitet. Och hur ofta återfinns problematisering av personalens åldersstruktur på likabehandlings- och hållbarhetsplanerna på svenska arbetsplatser idag?

Vi behöver komma ifrån rigida föreställningar om vad människor kan och ska göra vid en viss ålder. Låt mig konkretisera med min svärfar, Thore. Han beskriver sig själv som en avdankad teknisk specialist. Jag beskriver honom som uppfinnare, teknisk direktör och arbetsmarknadsministerdröm. Thore började springa ärenden på en stor, svensk industri vid 16 års ålder, vidareutbildade sig internt och kom så småningom att göra karriär inom samma organisation. I vår går han i uppskjuten pension, men kommer att fortsätta att jobba som konsult. Inte för att han måste, utan för att han vill. Han gillar sitt jobb, och jobbet älskar honom. Ställer man början mitten och avslutningen på Thores karriär i kontrast till en annars strömlinjeformad arbetsmarknad, så blir det tydligt att den samtida slipsen är alldeles för hårt knuten, tillika ängsligt designad.