Jag har blivit avlyssnad. Jätteobehagligt. En människa kom fram till mig i ett halvofficiellt sammanhang och började småprata. Som den godtrogna idiot jag är babblade jag på om väderåvind, familj och professionella vedermödor. Döm om min förvåning när det uppdagades att karln hade en liten bandspelare i fickan! Han visade sig vara min kompis Lindas stalker. Han hoppar på vartenda tåg som kan tänkas leda till information om eller kontakt med henne. Jag råkade vara ett sånt tåg.
 
Historien är beklämmande, och det är säkert inte så listigt att ta upp den här. Men Linda heter så klart inte Linda och jag är så irriterad att jag bara måste skriva. Så, här kommer det:

Häromdagen fick Linda en kallelse från tingsrätten. Igen. Hon har blivit instämd sex gånger, av samma person i samma ärende. Tio prövningar och tre överklaganden kan hon visst räkna till. Så snart är det bara att än en gång ta ledigt från jobbet för att traggla detaljer i ett gammalt avtal. Det brukar ta timmar, ibland flera dagar. Det hela har hållit på i flera år, och kostat Linda, tid, kraft och pengar.
 
Det handlar såklart om ett vårdnadsärende. Linda har haft styrkan att bryta upp från en destruktiv relation, vilket hennes exman har sjukt svårt att acceptera. Dessutom har Linda haft fräckheten att lyckas i livet på egen hand. Sånt sticker i ögonen på ett försmått kontrollfreak. Men eftersom Linda inte längre låter sig provoceras av telefonterror, mejlbombning, kompisavlyssning och stalking i största allmänhet, så satsar exet på att bråka om små, små oklarheter i ett vårdnadsavtal.
 
Det är inte så konstigt att människor tar till rättsväsendet när kassa relationer urartar. Det formella blir en snuttefilt och ett slagträ när vardagens tillkortakommanden inte längre kan skyllas på en underordnad familjemedlem. Och visst, i princip har man har rätt att pröva ett avtals innehåll så många gånger man vill. Men det jag inte lyckas komma över är att domstolen har varit så lam i Lindas fall. Kan det verkligen vara rimligt att samma människa gång på gång tillåts älta samma lilla avtal med samma motpart? Är det försvarbart och ta upp en hel nämnds dyrbara tid, gång efter annan? Borde man inte kunna fatta beslut på handlingarna när en person återkommer för att få bräka samma visa för femtioelfte gången? Och varför utgår inte minsta kompensation för en part som ständigt tvingas gå i snarlika svaromål, och dessutom alltid vinner i sak?
 
Varje förhandling gnager och tär. De små stegens tyranni brukar det kallas. För processandet handlar givetvis inte om någon reell vilja att tolka avtal, lösa konflikter eller värna några barn.

Japp, nu är jag där igen. De som betalar det högsta priset för stalkingprocesserna är så klart barnen.

Det finns en tjänstemannakultur av att tassa på tå så fort barn är inblandade. Beslutsfattare inom socialtjänsten vill i teorin agera, men är så rädda för att göra fel att de blir passiva när det väl gäller. Frågan är om inte domstolsväsendet har fått en släng av samma sjuka. Linda hävdar det. Jag är böjd att hålla med.