Ekonomhistorikern Jan Jörnmark om Saabs konkurs.

Så har då Saab lämnat oss, i ett moln av dramatik och publicitet. Själv tänker jag på historien som en bild av globaliseringens uppskruvade och obarmhärtiga takt.

Spola snabbt tillbaka till 1960- och 70-talen. Saab var en del av Sveriges enorma efterkrigsdynamik. Strömlinjeformade bilar på väg mot framtiden, som dominerade världens rallytävlingar och gav oss en känsla av oslagbarhet. Hela framgångsepoken fulländades i bilden av Ingemar Stenmark och Björn Borg i varsin Saab på Riverian.  Vi visste inte om det, men vi skulle aldrig få det så bra igen.

Men verkligheten var mycket mer komplicerad. Saab var en viktig del av tidens regionalpolitik och reglerade kapitalmarknad. Investeringsbeslut togs efter utdragna förhandlingar med finansdepartementet. Företag spreds ut över mängder av produktionsorter runtom i landet, och produktiviteten och innovationstakten blev ett allt större problem. Innan 70-talet var över befann vi oss i början av vår förödande devalveringscykel.

Bilden av Saab som samhällets stöttepelare kulminerade i slutet av 80-talet när varvsnedläggningen i Malmö skulle lösas med en ny bilfabrik. Staten öppnade investeringsfonderna, vilket gjorde att tiotals miljarder träffade mitt i solar plexus på en redan överhettad ekonomi. Inom några år befann sig både Saab och Sverige i den mest förödande krisen sedan 30-talet.

Sedan kom 1990-talet, när globaliseringen slog sönder alla fronter. Konkurrensen och utlandsägandet stegrades snabbt till okända nivåer. GM tog över Saab, och halverade antalet anställda samtidigt som produktionsnivån bibehölls. Men redan några år in på 2000-talet blev det tydligt att alla ansträngningar hade varit för lite och för sent. GM var en spegel av västvärldens åldrande, och pensionsskulderna växte oavbrutet. Dessutom var avståndet till japaner och tyskar fortfarande astronomiskt.

I krisen 2008 föll till slut världens största företag ihop till en sophög som den amerikanska staten tvingades nationalisera. Att ”Rädda Trollhättan” var ingen prioritet för Obama, och slutet på Saabs dödsdans blev därför en remarkabel bild av den moderna kapitalismen.

En holländsk bilbyggare som inte byggde bilar ryckte in som ägare, med indirekt finansiering från en rysk bankman som omedelbart omgavs av en air av tvivelaktiga rykten. När den ryska oligarken hölls på avstånd riktades sökarljuset mot världens sista verkligt snabbväxande ekonomi. Youngman och Pang Da var okända namn som helt out of nowhere skulle bli räddningen för Västsveriges ”fordonskluster”.

Vid det laget hade holländaren gjort slut på sina lån och stängt fabriksportarna. Under resten av 2011 utvecklades en dramatik som ingen hade kunnat föreställa sig när Borg och Stenmark satt i sina bilar 1980. Kineser och ryssar betalade med ojämna intervall ut pengar till löner, och massmedia rapporterade från drömspelet i direktsändning.

Allt var egentligen en illusion, som fått mig att tänka att globaliseringens utmaning sammanfattades av Karl Marx redan 1848: ”Allt fast förflyktigas och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning med nyktra ögon.” Det finns ingenstans att gömma sig längre, och för den som inte utvecklar sin kompetens återstår bara en avgrund.