Första gången hade jag precis sagt upp mig för att börja ett fritt och osäkert liv som frilans när jag hämtade det glada beskedet på apoteket (man lämnade in provet på den tiden). Så jag hade ingen arbetsgivare att berätta för.

Inför andra gången var jag mätt på den fria men osäkra tillvaron och ville ha en anställning att vara föräldraledig från och kunna återvända till. Men det blev lite pinsamt att avslöja planen, så min nya arbetsgivare fick ganska kort tid på sig att ordna vikarie när det inte gick att dölja längre.

Sedan dess har jag själv som chef haft många tillfällen att hantera medarbetares föräldraledigheter, ett av de trevligare chefsbesvären. Till och med den gången då min favoritkandidat blev gravid under anställningsprocessen.

Då och då läser jag att man blir en bättre chef av att vara förälder. Jag har inte sett röken av någon forskning som stöder det och undrar om det inte mest är en from förhoppning hos dem som känner sig kluvna mellan rollerna? Föräldraskap är nog en sak. Yrkeskunnande och ledarskap en annan.

Ibland är jag för mesig och otydlig som chef. Men när jag i arbetet med den här tidningen läste ett förslag till en ingress så var jag varken otydlig eller mesig utan satte ned foten så att det kunde höras ända ner i Östermalmstorgs t-banestation. Nej, det gjorde jag inte, men jag krafsade med stora bokstäver på korrekturet: Här blir inga ”vi” gravida! För så stod det i ingressen.

Kalla mig biologist och särartsfeminist om ni vill, men det är faktiskt bara kvinnor som blir gravida, förklarade jag. Även om jag naturligtvis stödjer all pappadelaktighet i barnen efter förlossningen. Dessutom kommer inte alla barn till sina familjer genom sin blivande mammas livmoder. De kan komma med storken också. Eller i alla fall med flyg från till exempel Korea.

Hur som, om hand måste de små liven tas. Jag tror att många kommer att läsa och känna igen sig i temaartikeln Det är något jag vill berätta – vare sig ni är föräldrar, chefer eller kolleger.