Jag tycker att man ska ta alla tillfällen att ordna kalas. Ett av de vanligaste är att åtminstone en gång om året fira att man över huvud taget finns och fortfarande ja-må-hon-lever.

En annan företeelse som definitivt är värd en rejäl fest är flera års träget arbete som lett fram till en dokumenterad prestation. Ett av de roligare kalasen som jag varit gäst på var en disputationsfest.

Den gången firade vi flera års slitsam bergochdalbana i Riksarkivet och andra arkiv i sökandet efter den ekonomisk-historiska sanningen om Grängesbergs försök att etablera sig utomlands. Gruvbolaget satt med rejält med pengar efter förstatligandet av bland annat Oxelösunds järnverk och gruvorna i Kiruna och Luossavaara.

Eftersom disputanden under många studie- och forskarår även tränat förmågan att ordna fester blev det extra kalaskul.

Förhoppningsvis ställer Jeanette Forss till med en lika rolig fest när hon är klar med sin avhandling om hur företag kommunicerar med kunder och leverantörer vid fusioner och förvärv. Redan nu kan man följa hennes arbete och vedermödor på hennes blogg. I porträttet berättar hon om sitt mål att avhandlingen ska vara både tillgänglig och användbar.

Liksom många av Jusektidningens läsare tar jag plats på båda sidor om samtalsbordet när de lokala lönerna årligen ska revideras. Prestationer och ambitioner, utvecklingsvilja och samarbetsförmåga ska värderas och sättas kronor på. Jag måste erkänna att jag går betydligt mer och bättre förberedd till de samtal där jag sitter på arbetsgivarsidan av bordet än när jag ska prata om mitt eget värde.

I temaartikeln berättar fyra Jusekmedlemmar om sina knep när de löneförhandlar. De lämnar inte lönesättningen åt vare sig slumpen eller arbetsgivarens godtycke eller okunskap om vad de gör och kan.

För varför ska man göra det?