Hinner inte, det håller inte, tycker jag. Betydligt mer presterande och upptagna personer än jag lyckas hitta motionsluckor i sina veckoscheman. Såhär har jag gjort ibland när livspusslet innehållit som flest bitar: komma hem, byta om, skala potatis, göra sallad, duka, skära upp korv, sätta på potatisen och sänka temperaturen. Sedan har jag haft 20-25 minuter på mig. Pasta har för kort koktid. Stretcha kan man göra medan man steker korven. Duschen fick förstås vänta till sent på kvällen.

Det är inte optimalt, men en möjlig nödlösning. Upplägget underlättades av åldersspridning bland barnen, där de yngre kunde lämnas en liten stund under de lite äldres uppsikt. Jag brukar sällan berätta om hur jag löste vardagsmotionen de åren, för att inte präktprovocera. Men jag slår ofta dövörat till inför dem som säger att de inte hinner.

Jusektidningen nummer 7, 2009, handlar mycket om vad arbetsgivare kan göra för att hålla medarbetarna på benen. Själv tackar jag och tar emot de två och en halva tusenlapparna som vi som är anställda på Jusek får om vi köper träningskort för pengarna. Men min motionsmotivation är lika stark utan arbetsgivarbidrag.

En redaktörskollega på Folkpartiets tidning Nu skickade mig en artikel om två partivänner i Riksdagen. De hade löst ”hinna-motionera-problemet” genom att börja två av veckans dagar med motionspromenad klockan sex på morgonen. Själv tar jag det hellre när middagspotatisen kokar, den arla timmen tycker jag mer lämpar sig för en lugnare morgonpromenad med hunden, och att kontemplera en stund över utsikten över staden i morgonljus, medan hunden snosar runt efter harar i backarna. Det gör gott för både kropp, själ och hund. Och ger smygmotion på köpet.

Hinner inte, det håller heller inte som ursäkt för att inte åtminstone ibland bjussa på sig själv och sin fritid för en efterjobbetaktivitet med arbetskamraterna, tycker vett- och etikett-experten Magdalena Ribbing. I bästa fall innebär aktiviteten dessutom lite lättmotion i form av kubb eller bowling, och inte bara öl.