När jag blev med hund för sju-åtta år sedan beslöt jag att hon skulle få vara min hund och inte rekvisita i mina skriverier. Utom i rasklubbens medlemsblad förstås. Men när jag gått och funderat på en ingång till en redaktionell inledare för denna tidning som har ledarskap som tema så har alfarollen i flocken dykt upp hela tiden och blockerat alla andra idéer.

Ingenstans svallar känslorna så starka som när det gäller ledarskapsstilar som i hundvärlden. Sprickan går mellan morötterna och piskorna. Mjukt ledarskap och auktoritärt. Positiv förstärkning och korrigering. Eftersom jag själv är en mjukis så kan jag mest om den metoden. Belöna, belöna, ösa på med levergodis vid minsta antydan till önskat uppförande. Ignorera det oönskade. Och framförallt att ge hunden ett meningsfullt liv med arbetsuppgifter och utmaningar. ”Hon behöver få jobba”, som uppfödaren sa. Dessutom är hunden ofta (men inte alltid) med på att avstå från roliga, instinktsdrivna beteenden för att gillas av flocken, vara en del av gemenskapen.

Någon – alfadjuret, flockledaren, hundägaren – måste veta vad som är önskade och oönskade beteenden. Och skapa förutsättningar för att hunden får jobba och lösa problem självständigt med lagom svåra utmaningar. Sätta upp mål för verksamheten höll jag på att skriva, men det här handlar ju inte om verksamhet utan om hundliv.

Men visst finns det likheter; det är väl så vi vill ha det jobbet också? Chefer som ger oss utmaningar och belöningar och ignorerar våra misstag. Det är väl bara att slå igen managementboken, avboka chefskursen och börja behandla medarbetarna som hundar? Kela med dem så ofta det går. Fast inte lika handgripligt som med hunden.

Men visst, ja. Hundar är inte, liknar inte ens, människor.