Ett par år in på min journalistbana skrev jag in mig på nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Jag hade upptäckt kunskapsluckor som behövde täppas igen för att begripa hur alltihop egentligen fungerar. Jag läste om kurvor som korsar varandra och gick ut med 20 gamla – 30 nya – poäng. Men inte klarsyntare. Några år senare gjorde jag ett nytt försök med ekonomisk historia. Här skulle väl ändå ekonomins roll i samhällsutvecklingen bli begriplig. Men icke, även om det var kul. Jag kände mig fortfarande lika dum. Ett par terminers grundläggande studier förslår förstås inte långt. Å andra sidan erkänner nu en hel kår av nationalekonomer på docent- och professorsnivå att de trots sin bildning inte såg vad som var på väg att ske med överbelönade stater och oberäkneliga finansmarknader.
Lika lite begriper jag den finansiella världen. Möjligen skulle jag kunna driva ett litet, litet företag där in och ut måste gå ihop, jag klarar ju hushållsekonomin. Utom sparande- och pensionsbiten då. Där sitter jag som ett fån hos bankrådgivaren och hemma vid köksbordet är jag totalt lost framför fondbolagens och pensionsförvaltarnas rapporter.
Börsen upp och börsen ner, eller rättare sagt börsen ner och börsen ner. Om jag får se den live kanske jag begriper. Vilket tillfälle; ett arbetsplatsreportage på Stockholms fondbörs. Jag trodde att vi skulle ta tunnelbanan till börshuset i Gamla stan. Undrade i och för sig hur Stockholmsbörsen kunde rymmas i samma lilla hus vid Stortorget som Svenska akademin, Nobelmuseet och en restaurant. Det visade sig att Stockholmsbörsen i dag är en it-fabrik ute i Stockholms hamnområde.
När jag gjorde arbetsplatsreportage då i början av journalistbanan var det självklart att även träffa skyddsombudet. Men på amerikanskägda Nasdaq OMX finns varken kollektivavtal eller skyddskommitté. Vår källa i artikeln när det gäller anställningsvillkoren är huvudsakligen hr-chefen, såå 2010-tal. Och några ryggkrökande lyft är det inte frågan om när pengarna flyttas runt i ilfart där i frihamnen. Inte ens stressnivån verkar farligt hög. Den infinner sig snarare hos oss vars sparande och pensioner prompt ska finnas på den där konstiga börsen. Eller så väljer vi att titta bort och inte bry oss. Eftersom vi ändå ingenting begriper.