... i riksdagens andrakammarsal tillsammans med finansutskottet och fyra nationalekonomer (och något hundratal andra åhörare). Vi skulle få veta om det finns någon väg ur eurokrisen.

Trots att Martin Flodén från Stockholms universitet sa att den pågående krisen är väldigt djup och att ett antal otrevliga beslut måste fattas, så lämnade åtminstone jag seminariet med en känsla av att världen inte kommer att gå under den här gången heller. Inte på grund av eurokrisen i alla fall.

Bredvid mig i bänken satt Irlands chargé d’affairs i Stockholm och han visade mig hur slutet på Irlands kurvor på ekonomernas oh-bilder pekade åt ett annat håll än de andra krisländernas. När Greklands, Italiens, Spaniens och Portugals kurvor fortfarande är på väg uppåt (till exempel över hur mycket deras räntor skiljer sig gentemot Tysklands) så har Irlands börjat peka nedåt, det vill säga närmare Tysklands. För att ta ett av nationalekonomernas många mått på ett lands ekonomiska hälsa.

Lars Calmfors, före detta ordförande för regeringens finanspolitiska råd, sa att ett utträde ur eurosamarbetet kan vara en bra medicin för Greklands ekonomi. Det skulle snabba på deras anpassningsarbete. Jag förmodar att han med anpassning menar att rätta mun efter matsäcken, som vi säger här i Sverige.

Riksdagsmännen ville veta om ekonomerna tyckte att EU är ett optimalt valutaområde. Lars Calmfors påminde om att han redan inför beslutet om ett svenskt deltagande i eurosamarbetet varnat för ”asymmetriska störningar”. Men att varken han eller hans kolleger förutsåg att medlemsländer inte skulle leva upp till samarbetets krav och förutsättningar. Lars Jonung menade att det går alldeles utmärkt att ha en valutaunion om alla medlemmar är lutheraner från Nordeuropa.

Riksbankens Karolina Ekholms förklarade att och varför svenska banker i dag är rustade att stå pall i eurokrisen. De är helt enkelt inte så inblandade i krisländernas ekonomier som de var i de baltiska ländernas för tre år sedan.

Dessutom har vi våra stabila statsfinanser. Men vi delar en utsatthet med min bänkgranne irländarens hemland; stort exportberoende.

Nu är bollen politikernas, enligt ekonomerna. Lars Jonung, som tagit över rollen som ordförande för finanspolitiska rådet, hade med sig en jämförelse mellan den europeiska unionen och fyra federala stater; USA, Kanada Argentina och Brasilien. Det finns skäl till att USA och Kanada hade en inflationsnivå på cirka fyra procent samtidigt som Argentinas och Brasiliens låg på 300-400. Skälet är den i nordamerika tillämpade regeln ”no bailout”, vilket google translate översätter med ”inga räddningsaktioner”. Eller ”vi kommer aldrig att ösa pengar över delstater som missköter sin ekonomi”.

Nästa vecka är det EU-toppmöte om eurokrisen. Ett ödesmöte enligt medieretoriken. Medan åtminstone Lars Calmfors var rätt säker på att det alltid går fler tåg – ut ur krisen.