… på en tom och iskall redaktion mitt i sommaren. Ute på gatan var det 30 grader varmt och fullt av lediga, lättklädda och skrattande människor med stora glassar i nävarna. Inne var det som i en glass. Kallt, instängt, ensamt.
Kylan kom från redaktionens pimpade AC-anläggning med hängande kylbafflar i taket.
Det fanns ingen att prata eller luncha med. Den bekanta lokalen kändes märkligt främmande efter fem tidiga semesterveckor utomlands.
Första steget för en återvändande redaktör är att kolla färgbandet i skrivmaskinen och sedan undersöka om tipexflaskan torkat eller inte under bortavaron. Eller? Nej visst, det var några år sedan. Nu handlar det om datorn och dess kod.
Kaffe, musik, familjemedlemmar, dåliga vitsar. Jag prövade varianter av det mesta som förkommit i kodväg. Sedan kom jag på det, kattens namn och ålder, fast i omvänd ordning.
Så återstod att begripa mig på pappershögarna bredvid tangentbordet. Jag hade före semestern förberett en massa arbete till mig själv, tydligen.
Från totalt avkopplad blev jag så småningom fullt påkopplad samt lite gladare till sinnes när jag insåg att en intervju på en skärgårdsö ingick i den logistik jag konstruerat.
Fast på båten blev jag avundsjuk och alienerad igen. Båten var full av tyskar, japaner och andra turister som fotograferade allt och varandra och hade så roligt. Medan jag fick sitta i ett hörn, tjura på svenskt vis med en kopp kaffe och formulera intervjufrågor.
Skönt att det snart är kallt överallt. Så man får jobba ifred utan frestelser.