Isobel Hadley-Kamptz är ledar- och kulturskribent på Expressen.  Hon tillhör en helt annan generation än jag och kanske gör jag henne därför inte rättvisa.  Men hela boken förefaller mig vara som ett zappande mellan stort och smått och ofta från ämne till ämne. Texten kräver koncentration för att hänga med i alla språng och framstår till slut som ganska rörig.

Första meningen lyder: I strukturen ser man spåren av ett misslyckande.  Detta förefaller mig nu efter att ha läst boken vara ganska olycksbådande. Även den rent språkliga dräkten är mycket ojämn, där Dante frammanas för att i nästa mening följas av en journalistisk förenkling. 

Nu saknar boken inte helt kvaliteter. Författaren brottas med att förstå den moderna liberalismen i ett samhälle med massarbetslöshet, hemlöshet, uppdelningen i att ha och inte ha.  Men allt bara rinner ut i sanden.  Efter att ha avfärdat fri vilja och mänskliga rättigheter summerar författaren att det kanske är bäst att hålla fast vid fiktionen om rättigheter och fri vilja.

Motivet är att vanan kan vara nog så viktig som principer, även om det inte nödvändigtvis finns några hållbara idéer bakom.  Kanske klokt, men vad skall man då ha liberalismen till?