Sveriges television har frågat 1 056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän och av de 675 svar som kommit in framgår att ”domare underkänner politiska nämndemän” Man konstaterar alltså att endast 62 procent av de tillfrågade svarade och förmodligen många av de jurister med mest arrogant inställning i frågan.  I tv-inslaget intervjuades lagmannen i Lunds tingsrätt, Ralf G Larsson, som bland annat sa att ”man inte är riktigt opartisk när man lägger politiska värderingar i det som vi har att döma”.  Och det är ju en ganska okontroversiell åsikt. Men vad står lagmannens åsikt egentligen för? 

Det mest intressanta i undersökningen var att 28 procent av de domare som svarat tycker att nämndemännen överhuvudtaget inte bör finnas kvar. Lekmannainflytande har rötter i gammalsvensk rättsskipning.  Det är naturligt att nämndemännen väljs av de politiska partierna i kommunfullmäktige och ska representera folkligt sunt förnuft i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsdomstol och kammarrätt. Men inte bara det. Juristdomaren, som skall redogöra för vad han anser bevisat och sedan för rättsläget, får en slags kontroll genom nämndemännens frågor på hållfastheten i resonemanget.  Kanske en del jurister helt enkelt är dåliga pedagoger? Genom att nämndemännen ingår i ett system får de också erfarenhet och kan erbjudas utbildning, vilket snarare ökar rättssäkerheten.  Att politiska nämndemän skulle bli dyrare är naturligtvis ett skenargument, eftersom man ju på samma sätt måste ersätta nämndemän valda på annat sätt.

Objektivitet är en chimär och del av en dimridå. I Sverige finns bland jurister genom inflytande från EU en slags övertro på juristernas objektivitet och frihet från politiska influenser eller fördomar.  Men tänk då på domen i det så kallade Vaxholmsmålet med ett antal följdmål, som alla har rent politisk karaktär genom att domstolen själv tolkade om den lösliga lagstiftning som förekommer i EU-sammanhang till förmån för arbetsgivaren/kapitalägaren. Det finns andra avgöranden av rent socialpolitisk karaktär avseende bland annat rättigheter att försälja och göra reklam för alkohol och spel. För att nu inte tala om diverse avregleringar, där blotta hotet om domstolsavgörande fått bland annat orättvisor på svenska elmarknaden att bli faktum. Domarna sveper emellertid in sina politiska ställningstaganden i blåa eller röda mantlar för att inte avslöja grundkaraktären av rent politiska beslut. Det kan förmodas att när sex av tio domare vill få bort de politiskt valda nämndemännen är det precis samma tendens att försöka ge juridiken en slags objektivitetsprägel.  Detta är ett rent falskspel.  De dolda åsikterna, som alltså inte nämndemännen men väl juristerna har, är faktiskt ett problem i och med att de inte kan utsättas för kontroll utifrån. 

Nämndemannamotståndarna kan inte ange något alternativ. Det finns egentligen ingen rättvis möjlighet att utse nämndemän genom val på annat sätt än genom de politiska partierna som representerar ett genomsnitt av medborgarna. Detta gäller även om endast en mindre del av befolkningen är ansluten till ett politiskt parti. Hur ska man annars utse valkorporationer som har samma bredd och folkliga förankring utan att gynna eller missgynna någon samhällsgrupp. Annorlunda är fallet med speciella domstolar för exempelvis arbetsområdet. Alternativet till ett nämndemannasystem av i dag är ett jurysystem där man lottar bland alla väljare och samtidigt gör det till en samhällsplikt att ingå i juryn om man blir vald. Men med jurysystemet så får nämndemannen ingen erfarenhet, kan inte utbildas och utgör generellt ingen garanti för bättre domslut.  
 
Är SSU-are, MUF-are, Vänsterpartister och Sverigedemokrater problem? Även detta förefaller vara ett skenproblem. Dels ankommer det på den juristutbildade domaren att ge anvisningar om gällande rätt, dels ock är i ett mål juristdomarens nämndemannabisittare alltid av olika politisk färg. Helst också med olika geografisk och könsmässig fördelning.  Allt för att rättssäkerheten i de avkunnade domarna skall vara tryggad. Att ca 40 procent av de enkätsvarande domarna anser att rättssäkerheten är i fara genom nämndemannasystemet är bara skrattretande dumt. Då är hetsen, domarnas arbetsbörda och deras allmänt borgerliga bakgrund en avsevärt större källa till oro. Enkäten skulle för övrigt knappast tåla en vetenskaplig granskning och de slutsatser journalisterna ansett sig kunna dra av densamma saknar relevans såsom seriöst underlag.
 
Fullföljer inte alla jurister lagstiftningen och samarbetar med nämnden? Det är ingen ny företeelse att det finns jurister som ogillar lekmannainflytandet i rättsväsendet: Men det är rent fnosk att påstå att något annat skulle bli billigare eller en annan typ av valkorporationer skulle ge en mer rättvis domstol. Dessutom är det ett konstigt cirkelresonemang när man säger att nämndemännen är för gamla och i nästa mening talar om unga, omogna SSU-are och MUF-are. Det enda, som oroar mig som gammal jurist, är hur många jurister som uppenbarligen inte fullföljer intentionerna i svensk lagstiftning och samarbetar med nämnden, så att den kan fylla den funktion i rättsskipningen som lagstiftaren har avsett. En sådan egensinnighet framstår också som ett dolt rättssäkerhetsproblem. Som pensionerad domare kan jag inte annat än instämma med den i Svt-artikeln intervjuade nämndemannen Inger Ridbäck (V), Lunds tingsrätt, som  tillbakavisar att hon som nämndeman skulle döma utifrån sin politiska ideologi: ”Jag tycker det är bra med bredden från samhället. Vi kommer in med olika synsätt, olika erfarenheter”. Den bredden kan svenska domstolar inte få utan en i ett bra nämndemannasystem förankrad rättsskipning.

Bo Widegren, pensionerad domare