Foto: Albert Bonniers förlag
Jag gillar nog fortfarande Leif GW Persson. Men hans memoarer gjorde det lite svårare. De är brutalt ärliga, även när det är till nackdel för författaren. De drar sig inte för ganska futtiga personangrepp. Och de berättar detaljerat om hur det gick till när en av Sveriges bäst säljande kriminalförfattare ”lärde sig runka”. Fanns det ingen på förlaget som vågade säga ifrån här?
Det fanns det kanske. Det troliga är väl att Leif GW Persson helt enkelt bett denne att fara åt helvete. Det hade i så fall inte varit första gången han bett någon göra det. Som professor och prisad författare utnyttjar han gärna, erkänner han själv, alla möjligheter att göra och säga precis vad som faller honom in. Och det är väl den integriteten som gör honom omtyckt.
Memoarerna avslöjar att det också ligger social revanschlusta bakom frispråkigheten. Leif GW Persson växte upp i ett arbetarhem, men ”kostades på” och fick chansen att göra en klassresa. Klarsynta noteringar från den resan är behållningen i boken, som annars kunde ha varit ett eller annat barndomsminne kortare. Leif GW Persson har skrivit ned allt han minns, varken mer eller mindre. Vi som inte gillar det kan förmodligen fara åt helvete.